Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anna Axfors: I skuggan av Nobelmannen

Joan Baez på scen 2005.Bild: LM OTERO
I dokumentären "Se dig inte om" (1967), som spelades in när Bob Dylan var 24 år och turnerade runt i England, får vi också möta hans ständiga vapendragare Joan Baez.
Hon blir fotograferad till en tidning, får sedan frågan vad hon heter och måste bokstavera: B-a-e-z. "Oj! Jag kände inte igen dig. Förlåt!" säger reportern och ler lömskt.
Baez sjunger låten "Sally go round the roses" och får en uppskattande nick från en annan tjej. Bob Dylan sitter och bläddrar i en tidning. Det kan vara klippningens fel, men situationen framstår som ett slags urscen för hur det är att vara en skapande kvinna vid sidan av en man. Det finns också en scen där Baez sjunger och alla lyssnar, förutom Dylan som sitter vid skrivmaskinen och verkar helt inne i sin egen värld. Den som har makt att bekräfta henne - den redan legendariske mannen - vänder bort sitt huvud.
Men inspirerades gjorde han alldeles säkert. I en dokumentär om Joan Baez, "How sweet the sound", säger Dylan att han inte kunde få hennes röst ur huvudet, att bredden i hennes låtval var väldigt ovanlig för den tiden och att kombinationen blev mirakulös. Hon var förgrundsfigur för en ny dynamik i amerikansk musik, och alla lyssnade på henne, inklusive Dylan - "I listened to it a lot".
I samma dokumentär bekräftar Joan Baez att låten "Diamonds and rust" handlar om Dylan, och deras relation vid tiden för Londonturnén 1965. Turnén som hon för övrigt tyckte var "ett helvete". Hon hade önskat att Dylan skulle bjuda med henne att framträda på scenen eftersom hon lyft fram honom på spelningar några år tidigare. "Diamonds and rust" avslöjar maktobalansen i deras relation: "Now you're telling me / you're not nostalgic / then give me another word for it. / You who are so good with words / and at keeping things vague." För att inte tala om raden "My poetry was lousy you said".
Jag börjar tänka på Kate Zambrenos lyrisk-essäiska bok "Hjältinnor", om modernismens författarinnor som stod i skuggan av männen. Exempelvis Zelda Fitzgerald som fick stå tillbaka för sin man Scott som ansågs genialisk, men som faktiskt använde sig av hennes dagbok i sina verk.
Men det finns ingen bitterhet hos Joan Baez. Det politiska budskapet var oerhört viktigt för henne, redan som tonåring utsågs hon till Queen of Folk och till skillnad från Dylan har hon fortsatt vara politiskt aktiv även sedan 70-talet var över. Hon har ägnat större delen av sin karriär åt att göra covers av andras låtar, inte minst Dylans. När Nobelpriset i litteratur 2016 tillkännagavs skrev Baez på sin officiella Facebooksida: "The Nobel prize for literature is yet another step towards immortality for Bob Dylan. The rebellious, reclusive, unpredictable artist/composer is exactly where the Nobel prize for literature needs to be."
Det finns något icke-individualistiskt över henne. Hon var rädd för vad som skulle hända om hon blev kommersiell. Hon ville inte få större ego än vad hon redan hade. När Time Magazine ville ha henne på omslaget var hennes omedelbara reaktion att det var hemskt, även om det också var oemotståndligt.
Men låten "Diamonds and rust" har hon, som ett undantag, själv skrivit. Den är å andra sidan ett mästerverk. Jag fantiserar om ett annat 1900-tal, ett som hade varit snällare mot skapande kvinnor, och tänker att i ett sådant hade det blivit fler "Diamonds and rust".
Gå till toppen