Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

När sjukdomen kom tillbaka lärde hon sig att ta vara på de goda stunderna

Den elakartade tumören upptäcktes när Luca Özkirimli Larsson var elva månader. I ett och ett halvt år kunde hans mamma Erika Larsson inte tänka på något annat. När sjukdomen i våras kom tillbaka lärde hon sig att ta vara på de goda stunderna.

Erika Larsson med sonen Luca.Bild: Ingemar D Kristiansen
Luca var lite svullen i käken. Han var elva månader gammal och skulle få tänder, det kanske hängde ihop, tänkte hans Mamma Erika Larsson. Hon bad tandläkaren att ta en titt. Ett par timmar senare var familjen hos barnonkologen i Lund.
– Det kändes ju helt befängt. Jag tänkte bara att vi måste ta röntgenbilder. Det var bara därför vi var där. Han var ju inte ett av de mycket sjuka barnen där, med sin droppställning och sina kala huvuden. Och så började jag gråta. Nu kommer läkaren att tycka att jag är jättefjantig, tänkte jag. Sedan tittade jag på henne och såg att hon bara kände medlidande med mig. Det var då jag förstod.
Testresultaten visade att Luca hade högriskneuroblastom – en elakartad cancersjukdom som spridit sig i kroppen.
– För mig var det som att få en kortslutning, som att slungas in i en annan dimension. Vi blev inlagda direkt, och den första behandlingen varade i ett och ett halvt år.
Luca fick elva omgångar med cellgifter. Ursprungstumören i buken opererades bort. Stramcellstransplantation, strålning, immunterapi. Allt för att minska risken för återfall. Efter det fick Luca nio behandlingsfria månader hemma.
I våras kom sjukdomen tillbaka. Det fanns inte mycket mer onkologen i Lund kunde göra. I Köpenhamn fick Luca en experimentell behandling, men prognosen är inte bra.
– Om risken för återfall var hög förut, så är det nästan garanterat nu. Och prognosen vid återfall är knappt 10 procent med den diagnos han har.
Ändå har Erika Larsson inte förlorat hoppet. Det finns ännu en ny, experimentell behandling i USA som kan minska risken för återfall avsevärt. För att kunna betala för behandlingen startade Erika Larsson och Lucas pappa Umut Özkirimli en insamling på nätet.
På några få dagar fick de ihop 150 000 dollar. Insamlingen fortsätter, men redan nu verkar det klart att Luca kan få den nya behandlingen som hittills bara har testats på ett fåtal barn.
– Jag hade aldrig kunnat tro på en sådan respons. Vi fick ihop den första delen på två dagar, det hade jag aldrig drömt om. Men även om vi nu förhoppningsvis kommer i väg till New York så är det en lång behandling, man ska åka fram och tillbaks i ett år. Också efter behandlingen är risken hög åtminstone i ett par år.
Men en bra sak har Erika Larsson lärt sig, säger hon – att livet är här och nu, att man inte kan sätta allt på paus och bara tänka på det dåliga.
– Första omgången kunde jag inte tänka på något annat. Och den här gången, när han fick återfall, det blev ju också jättekris, det var en chock igen. Men nu har min inställning ända från början varit att vi inte kan leva i undantag alla de här åren, för i bästa fall blir det många år. Det här kanske är det liv vi får, och då vill jag inte slösa bort det.
Erika Larsson tystnar en stund. Så kommer Luca in i köket och frågar efter en banan.
– Vi har ingen banan just nu. Vill du titta lite på Bing?
Luca sätter sig på en kudde framför datorn med pekskärm som står på en låg bänk i vardagsrummet. Den svarta kaninen Bing på Barnkanalen gillar han. När han har sett ett avsnitt vill han strax se nästa också.
Erika Larsson doktorerar i konsthistoria och har behållit några timmar av sin doktorandtjänst för att inte helt förlora kontakten med arbetet och arbetskamrater. Luca går i förskolan några timmar på förmiddagar när han inte är på behandling och mår tillräckligt bra.
– Den här gången har vi liksom prioriterat att leva, och inte bara att tänka på behandlingen. Vi kan inte bara isolera oss. Vi åkte till och med på en liten semester, bara på Österlen. Vi har helt enkelt fortsatt att göra saker.
Under den första tuffa behandlingsperioden som varade i ett och ett halvt år var Erika Larson besatt av tanken att Luca skulle få bestående men och bli traumatiserad.
– Nu har jag sett honom skutta tillbaka så många gånger. Han kan må jättedåligt, så kan det gå ett par dagar och han är helt sig själv igen. Vi har varit närvarande för honom, och han är så lugn genom allting. Han står ut med smärtan och är fokuserad på det som är bra. Det är en stor sak.
På samma sätt som Luca försöker Erika Larsson själv ta vara på det goda i livet.
– När han mår bra är det så mycket som är bra. För honom, men för oss också, verkligen. Det kanske är det här som är hans liv. Statistiskt sett är det ju så. Och då kan jag inte säga att det är ett dåligt liv, att det inte är värdefullt. Jag tycker att han har ett jättebra liv, mitt i alltihop. De hade jag aldrig sagt första omgången.
Erika Larsson skriver om sitt liv med Luca på bloggen Pussmonster.
Luca fick en cancerdiagnos när han var 11 månader. När han hade fyllt tre år kom sjukdomen tillbaka.Bild: Ingemar D Kristiansen
Tågbanan är en av Lucas favoritleksaker.Bild: Ingemar D Kristiansen
Luca gillar att titta på Barnkanalen i datorn.Bild: Ingemar D Kristiansen
Gå till toppen