Kultur

Ann Lingebrandt: När sång är poesi och dagböcker skönlitteratur

Bild: Emil Langvad
"Nej, det här är inte en / dikt, en dikt, en dikt, det finns ingen poesi / för mig, blott skador", skriver Lars Norén i "Stoft", men trotsatt han värjer sig så förtvivlat mot konstarten har boken beskrivits som hans återkomst till poesin efter trettio år. Norén kunde alltså i år ha blivit Augustnominerad för sin diktsamling. Det blev han inte. Istället nomineras han till det skönlitterära priset för den tredje delen av sin dagbok.
Är det här hösten då alla våra genreförväntningar ska ställas på huvudet? Då ingenting får vara på sin rätta plats? Vi har clowner som smyger i buskarna, en sångare som litterär Nobelpristagare och dagboksanteckningar i den skönlitterära Augustprisklassen.
Snart två veckor efter Dylanchocken verkar det inte finnas någon ände på behovet av terapeutiskt litteraturprat. Alla har en åsikt om rätt eller fel låt vann, och sällan har jag diskuterat så mycket med så många om vad litteratur egentligen är för något.
Svenska Akademien tycks de senaste åren ha gjort det till sin uppgift att vidga litteraturens ramar. För somliga gör det ont. Frågan är om litteraturbegreppet kan tänjas så mycket att det går sönder och blir betydelselöst. Jag tror nog att litteraturen tål en hel del.
Augustjuryns stundtals godtyckliga sorteringar har varit under diskussion förr, till exempel när Göran Rosenbergs berättelse om sin far, "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz", nominerades i den skönlitterära kategorin och tilldelades priset. I år har vi istället på fackbokssidan en bok som, även om den utgår från ett verkligt öde, i flera recensioner kategoriserats som roman: Charlotta von Zweigbergks "Fattigfällan".
Gränserna är på glid, politik ses som berättelser och berättelser säljs helst med en true story-stämpel på. Har vi förlorat förmågan att läsa fiktion? En sådan farhåga har skymtat ibland under den långvariga debatten om autofiktionens och jagfixeringens litterära segertåg. Och visst skulle man kunna uppfatta det som kronan på vårt skvallersug att det är Noréns vidlyftiga dagsrapporter hellre än hans förtätade lyrik som uppmärksammas.
Men det är ändå något annat jag ser när jag tittar på nomineringslistan. Något som skulle kunna sammanfattas i det gäckande begreppet litterär kvalitet och som är det som drar den magiska skiljelinjen mellan verklighet och konst.
Bland de nominerade titlarna hittar jag några av mina största – och mörkaste – läsupplevelser i år. Som Andrzej Tichýs rasande samtidsspegel "Eländet". Linda Boström Knausgårds glimrande uppväxtskildring "Amerika". Ann Jäderlunds undersköna lyriska lystring till de levandes alla klanger i "djupa kärlek ingen".
Diskussionerna om Augustprisets populism börjar kännas som längesen. Ändå bör man förstås inte ha några illusioner om de kommersiella överväganden som görs när vinnarna så småningom vaskas fram. Även om den skönlitterära juryn har gjort sitt för att se till att kvalitet belönas tror jag tyvärr inte att en diktsamling kommer att bli Augustvinnare i år heller, trots att Jäderlund finns med i leken.
Om jag ska våga mig på en gissning? Det är inte omöjligt att en dagbok blir årets skönlitterära bok.
Läs alla artiklar om: Augustpriset 2016
Gå till toppen