Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Anders Mildner: Vem är populist?

Bild: Jenny Rydqvist
I maj 1967 samlades 43 experter i London. De hade ett uttalat mål: att definiera populism.
Det gick sådär.
I introduktionen till den skrift som gavs ut av deltagarna två år senare och som flitigt vände ut och in på ämnet, skrev organisatörerna att det inte längre kunde finnas några tvivel om populismens betydelse. Men, tillade de, ”ingen vet riktigt vad det är för något”.
Snart 50 år senare syns populismen överallt. En kik i denna tidnings arkiv visar att begreppet kan häftas vid såväl Donald Trump och Brexit-rörelsen, som Recep Tayyip Erdogan, Sverigedemokraterna och kritik mot överdådiga konserthusbyggen i Malmö.
Med tanke på att populism är ett så flitigt använt begrepp, är det ändå ett märkligt undflyende fenomen. För vad är egentligen den gemensamma nämnaren för de politiker som utmålats som populister, som exempelvis Berlusconi i Italien, Wilders i Nederländerna, Le Pen i Frankrike, Åkesson i Sverige, Kjaersgaard i Danmark och Farage i Storbritannien?
Vad förenar det som brukar betraktas som den nya vågen av vänsterpopulism som sköljt över Latinamerika och som fixat regeringschefsposter åt Hugo Chávez, Nicolás Maduro, Evo Morales och Rafael Correa? Och har dessa personer och deras rörelser något som helst gemensamt med den ”högerpopulism” som finns i USA, med Tea Party-rörelsen och Sarah Palin?
Man skulle kunna skicka frågan vidare över hela världen. I Asien har Thaksin Shinawatra och Joseph Estrada kallats populister, i Australien Pauline Hanson och Winston Peters. I Afrika har man pratat om Yoweri Museveni, Michael Sata och Jacob Zuma.
Vad är det egentligen som händer? Vi bevittnar populismens globala segertåg, svarar statsvetaren Benjamin Moffitt i den utmärkta boken ”The global rise of populism: performance, political style and representation” (Stanford university press).
Det finns idag en global misstro mot ”eliten” och traditionella partier. Experter, fakta och statistik betraktas med skepsis. Konspirationsteorier växer sig starkare.
Här träder populisterna fram och säger sig vilja lämna över makten till ”folket”, något som naturligtvis låter perfekt för den som tror sig vara lurad. Att Trump i det här sammanhanget antyder att presidentvalet är riggat om han förlorar och att en förlust inte borde erkännas, är helt i linje med logiken.
Att medielandskapet förändrats drastiskt spelar också populisterna i händerna, menar Moffitt. I en era av slagkraftiga soundbites och virala 140 teckensbudskap, regerar den som målmedvetet och brutalt spelar på känslor, polarisering och dramatik – till motsats från den som hellre utgår ifrån fakta, historiska kontexter eller komplicerade sammanhang.
I den politiska teatern erbjuder populisterna också en föreställning som är mer underhållande än vad traditionella politiker mäktar med. Att Trump uppträder som om han fortfarande var med i en dokusåpa, svarar mot den förhärskande populärkulturen.
Populismen har en historisk startpunkt. Den amerikanska bonderörelsen The People’s Party (1892-1911), som bland annat förespråkade fri myntning av silver, gick just under namnet ”populisterna” (från populus=folk). Termen populism kom så småningom också att referera till narodnikerna i Ryssland, som från början var en samling författare som betraktade bönderna som den klass som skulle frambringa revolutionen – varför det var de intellektuellas uppgift att under mottot ”gå till folket” upplysa bönderna om deras roll.
Eftersom populismens startpunkter låg så långt tillbaka i tiden, blev den till en början mestadels ett ämne för historiker, snarare än statsvetare. Men efter McCarthyismen på 1950-talet började termen plötsligt dyka upp om en rad olika fenomen och kunde så småningom klistras på vitt skilda saker som rasism, nationalism och religiösa rörelser. För att sedan ges ännu fler betydelser när karismatiska ledare i Latinamerika lyckades samla anhängare från en mängd olika urbana samhällsklasser under sig, varpå populism närmast blev ett begrepp för ny politisk organisering.
Rörigt? Jo. Och när begreppet sedan expanderades ytterligare och fästes vid diktatoriska regimer i tredje världen, blev det till slut helt omöjligt att säga vad det stod för – vilket också var anledningen till att den definitionssugna Londonkonferensen arrangerades 1967.
Det som gör populismen extra knepig är att det alltid är utomstående som beskriver den. Socialister, liberaler och konservativa har alla haft aktiva propagandister som varit drivande i hur gränserna kring dessa rörelser kan, får och bör dras. Något liknande har inte skett med populismen, vars aktörer av naturliga skäl aldrig erkänner att de är populister.
Moffitt ser dagens populism stamma från en utveckling som hade sin start under det sena 1980-talet och tidiga 1990-talet, då nya fronfigurer som Jörg Haider (Österrike), Jean-Marie Le Pen (Frankrike), Christoph Blocher (Schweiz) och Umberto Bossi (Italien) trädde fram. Detta blev också starten för ett mycket större intresse från forskarna kring populism och där framförallt populism betraktat som ideologi blev ett tongivade fält.
Här har populismen länge betraktats som en ”tunn” ideologi, som till motsats från mer heltäckande ideologier som liberalismen eller socialismen endast fokuserar på ett fåtal nyckelkoncept. Moffitt menar att det fanns skäl till att den här definitionen fick ett sådant genomslag: den gjorde ju det möjligt att klassificera både vem som var populist och vem som inte var det.
Men det finns gott om skäl till att populister inte bör jämställas med andra ”tunna” ideologier, som till exempel feminismen eller ekologismen, som med tiden utvecklat sitt ideologiska innehåll och medvetet strävat efter att expandera och bli mer heltäckande (se bara på den svenska regeringens ”feministiska utrikespolik” eller Alice Bah Kuhnkes programförklaring som ny kulturminister med texten ”Kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle”).
Är det rimligt att anta att dagens populism skulle strävar efter samma utvidgning? Tja, det har inte hänt hittills i alla fall och forskarna tvivlar.
Benjamin Moffitt menar att vi måste tänka om vad gäller populismen. Det finns helt enkelt ingen heltäckande definition som väntar på att bli upptäckt.
En orsak till detta är att populism i första hand inte är någon ideologi, strategi, diskurs eller politisk logik, utan istället någonting som utförs, vilket den argentinske postmarxisten Ernesto Laclau var först att belysa. Populister talar inte för ”folket”, menade Laclau. De gör snarare föreställningen om ”folket” verklig genom att artikulera den.
Benjamin Moffitt går vidare med de här tankarna och betraktar populism som en politisk stil, som är användbar för en flora av aktörer över hela politiska skalan. Det räcker alltså inte att bara ”prata för folket” för att du ska vara populist du måste också utföra populism för detta ”folk”.
Enligt Moffitt finns här tre fundament i den moderna populismen. För det första appellerar populister till ”folket” och ställer dess intressen mot ”elitens”, ”etablissemangets” eller ”systemets”. Här kan populister gärna sätta valfri Någon Annan som måltavla (exempelvis flyktingar, invandrare eller minoritetsgrupper), men, påpekar Moffitt – dessa Andra är då alltid på något sätt sammanlänkade med ”eliten”. Med andra ord: det är ”eliten” som har öppnat dörrarna för den invandring som sedan hotar folket.
För det andra spelar populister på dåligt uppförande. Retoriken hårdnar, ord och uttryck som andra politiker aldrig skulle drömma om flödar fritt. Se på Donald Trump. Vad är det han säger? Jag är ingen teknokrat. Jag är som ni. Jag pratar bara som man gör som kille i ett omklädningsrum.
Till det dåliga uppförandet hör också ständiga anspelningar på det som andra politiker skyr: sex. Trump är så klart det givna aktuella exemplet, men även Berlusconi har tidigare briljerat på området.
För det tredje spelar populister på känslan av att vi hotas av diverse kriser. Men de försöker också framkalla kriser, sammanbrott eller förstärka känslan av hot. Moffitt pekar på att Hugo Chávez kom till makten under det upplevda hotet av en amerikansk konspiration, medan Geert Wilders frammålade bilden av att islamiseringen hotade det nederländska samhället.
Här spelar den ökande misstron mot de styrande en alldeles särskild roll, eftersom populister alltid förespråkar snabba och drastiska lösningar: Stäng gränserna! Släng ut dem! Ta ifrån folk rättigheter!
En av finesserna med att betrakta populism som en politisk stil är att det möjliggör för ett mycket bredare synsätt än om man bara betraktar populism som ideologi. Som Moffitt lyfter fram blir det ju plötsligt möjligt att se att alla politiker kan uppträda mer eller mindre populistiskt vid olika tillfällen.
Men vad är då motsatsen till populism? Moffits svar är teknokrati.
Den fyrkantiga teknokratiska politiska stilen appellerar till experter där populister appellerar till ”folket”. Den står för gott uppträdande där populisterna är busar. Den syftar till att frammana bilden av stabilitet och framgång där populisterna strävar efter att blåsa upp känslan av kris och katastrof.
För Moffitt landar allt detta i att vi måste sluta chockeras. Det är inte längre några extrema undantag vi ser, utan snarare vad han betraktar som en central del av dagens politik – som vi bara kan göra något åt om vi dels förstår den, dels accepterar att den faktiskt existerar.
Intressant nog tar Moffitt också upp medier och medieaktörer som brukare av populistisk stil. För vad är egentligen skillnaden mellan en populistisk politiker och en sluggerartad mediepersonlighet, som vilar på samma tre fundament som politikerna?
Och vilka slutsatser ska vi i det här sammanhanget dra av att politiken och medierna blir mer och mer sammanflätade för varje dag, med finurliga journalistiska dramabyggen kring de tråkigaste av interna strider och där reportrarnas öron öppnas allt mer för den strida strömmen av medvetet provocerande utspel på Twitter? Antagligen att ansvaret för populismen är tämligen brett fördelat.
Gå till toppen