Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Dikter mellan anden och flaskan

Majken Johansson: Otroheten och andra dikter. Förord och kommentarer av Paul Tenngart. Ellerströms.

Majken Johansson besöker Frälsningsarméns första kår i Malmö 1969.Bild: Staffan Johansson
När den uppburna poeten Majken Johansson oväntat anslöt sig till Frälsningsarmen 1958 innebar det också att hon blev en glädjefylld förkunnare som vittnade om Guds helande kraft. Men hennes liv fortsatte att vara betydligt mer komplicerat, med många återfall i en destruktiv alkoholism. Under en lång period avstod hon av religiösa skäl från att publicera dikt som inte bars av samma ljusa grundkänsla.
Nu har Paul Tenngart (som tidigare i år utkom med Johansson-biografin "Livsvittnet") under titeln "Otroheten och andra dikter" samlat omkring 60 dikter ur kvarlåtenskapen, som fördjupar bilden av Majken Johanssons livskamp, där hon brottas med problem kring sin tro, sin alkoholism och sin diktning. Det stora såret är saknaden efter sitt livs kärlek Solveig. En person som även efter sin död kom att prägla Majken Johanssons liv.
Dikterna är skrivna 1972-1989, och fyllda av konkreta, ibland lyckliga, men också ångestfulla vardagsiakttagelser om självhat, sexuell hunger och längtan efter sprit. Inte mindre än sex dikter bär titeln "Otroheten", och den otro det talas om är helt enkelt en brist på kristen tro. Tron kunde innebära att hon kunde möta sin älskade i en erotisk dröm:
*
Du gav mig min älskade åter.
Ingen tror mig, när jag försöker förklara det.
De skulle säga:
"Jaså, såna där spiritistiska saker...
hon är förstås inte klok, eller överspänd, eller för nervös."
Men i Allhelgonatid
kom min S.
Hennes hand smekte mitt högra bröst.
Hon kramade hela min kropp, och jag fick trycka mig intill henne.
Sedan, trots min äckliga nikotintunga,
fick hon komma och kyssa mig
med en könskyss, som trängde genom hela kroppen,
hon låg ovanpå mig, jag blev så lycklig
att jag under henne liggande
lovade: "Jag ska göra bättring!"
*
Dikten, som heter "Otroheten III", visar hur religionens nåd vävs samman med den erotiska kärleken och längtan efter den älskade. Majken Johansson sökte i spiritistiska seanser förtvivlat kontakt med sin döda kärlek.
Men även i denna diktsamling finns strofer som andas livsglädje, som Morgon i maj, när poeten hälsar den nya dagen med ett Halleluja ANYWAY!
*
Genom fönsterrutan
lyser majsolen strålande.
Godmorgon Majken!
Du har fått en ny dag,
Majken!
*
Dikten "Östfora" är betydligt mindre förväntansfull, ett direkt vittnesmål från alkoholistanstalter, som skildras osminkat med rök- och spritsug. Personalen verkar iskall, precis som i poemen "Sjukvård", "Tillnyktringsenheten" och "Kronobergshäktet". Det blir klart hur enormt ångestfull och ensam Majken Johansson ofta varit, och att gudstron sprang ur den djupaste utsatthet.
Diktsamlingen avslutas med sviten "Söderstrofer". Där skildras i 51 korta dikter ett kärlekspars liv på 80-talets Söder. De lever i en glanslös utanförtillvaro, som är mer grå än bohemisk. Minnet av S präglar relationen som aldrig kan bli riktigt helande, även om den rymmer galghumoristisk outsiderhumor.
Diktens slutrader andas ändå en majkensk hoppfullhet. Inte kommer Gud att lättsinnigt skolka från sin uppgift att förlåta, även om solen skiner. Han har jour dag som natt:
*
I dag, Herre, lyser din sol över Söder. Din himmel är blå.
Kanske är det just för missgärningarnas skull
i hela världen
som du låter din sol lysa, låter himmelen vara blå?
Herre, bryr du dig om, även en solig dag,
att förlåta missgärningar?
Vi tror dig om det.
*
Så låter Paul Tenngart Majken Johanssons diktsamling mynna ut i en bekännelse om tro. Att denna tro aldrig var självklar eller lättvunnen vittnar "Otroheten och andra dikter" om. Inte heller innebar Majken Johanssons tro att livet blev okomplicerat. Men den var en del av henne och hennes diktning, hennes oro och hennes glädje.
Gå till toppen