Lars Gustafsson dog den 2 april i år och jag kan fortfarande sakna hans muntra, knarriga professorsstämma i offentligheten. Litteratur har han å andra sidan lämnat efter sig i ett överflöd. Många tänker nog på honom som författaren till romanerna ”En biodlares död”, "Tennisspelarna" eller "Bernard Foys tredje rockad". I sitt minnesord på dessa sidor gav Per Svensson dock uttryck för uppfattningen, som delades av Gustafsson själv, att filosofen och romanförfattaren först och främst ändå var poet: "Poesin intar en särställning i Lars Gustafssons mäktiga livsverk, den är pärlan i musslan."

För alla oss som instämmer är det en glad överraskning att det ett drygt halvår efter hans bortgång nu uppenbarar sig en sista samling: "Etyder för en gammal skrivmaskin".

Redan i inledningsdikten, som först publicerades i hemmatidningen Expressen i början av året, får vi en bild som stannar kvar:

-

Lars Gustafsson har skrivit inkännande om hundar förut och det är inte den vardagliga iakttagelsen om ledare och följare som griper tag här. Däremot den säkra rytmen som leder läsaren som hunden leder sin ägare, stannar upp och nosar på den märkliga formuleringen "den mannens", innan den trippar vidare mot det mångtydiga slutet.

Visar hunden "den större skuggan" vägen? Eller visar hunden "den större vägen" för skuggan?

Jag letar fram Expressen igen och läser slutraden. Det står "visa den större skuggan vägen". Författaren har, ganska kort efter tidningspubliceringen, ändrat. Av rytmiska skäl eller för att medvetet skriva in mångtydigheten?

Det kan vi fundera på.

Vägen tycks i vilket fall leda ner i mörkret. Ett liv som skuggor är ju enligt de antika diktarna vad som väntar oss i Hades – och detta är en diktsamling där underjordens hundar hörs yla.

Eftersom boken färdigställdes månaderna före författarens död är det förstås frestande att läsa den just i ljuset av den stundande natten. Men man får påminna sig om att döden länge har varit en inbjuden gäst i både Lars Gustafssons diktsamlingar och romaner. Ändå måste man sluta sig till att det stora temat i dessa dikter är tidens nötning på allt varande. Almanackor, klockor och snöfall på gamla filosofers gravar vittnar alla om det.

Vad de inte vittnar om är dödsångest. Diktaren rör sig in i den stora gåtan med klar blick.

Den förhöjda närvaron i rummet, den djupa omsorgen om tingen i diktjagets närhet, är ett av poetens signum. Och denna närvaro fortsätter föra mig som läsare till en plats där jag nästan förnimmer de namngivna objekten och ljuset som tränger in någonstans mellan många smala sprickor.

I denna vackra enkelhet med symbolisk underton är Lars Gustafssons poesi som mest angelägen. Världen visar sig för oss, samtidigt som den bevarar sin mystik. I de tillbakablickande, mer eller mindre nostalgiska passagerna tar det anekdotiska ibland över. Men i denna samling kan även bagateller bränna till och lekfulla lärdomsdikter utvecklas till angelägenheter. Om en dikt känns opolerad, följs den snart av en finslipad pärla. Som "Leverans", som talar om "Sömnen – fläcklösa budbil":

-

-

Lars Gustafssons sista diktsamling är en oväntad gåva, en julklapp som hittas bakom granen på tjugondag Knut. Och på paketet skrev han alltså: "Etyder för en gammal skrivmaskin". Författarens egen maskin pryder bokens omslag och här och var i texten kan man också höra tangenterna slå. I ordet "skrivmaskin" kan man även ana den språkets mekanik som var ett tema så tidigt som i "Bröderna Wright uppsöker Kitty Hawk" (1968). Men etyder, musikaliska övningsstycken, vad vill det säga när eleven har 79 år och ännu fler böcker bakom sig? Ett uttryck för ödmjukhet?

Ju mer jag läser desto mer övertygad blir jag om att den gamla skrivmaskinen ska förstås som herr Gustafsson själv. Och övningen består i det som den rätta filosofin enligt Sokrates går ut på: att förbereda sig på att dö och att vara död.