Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Huppert lysande som livskrisande lärare

Isabelle Huppert och Roman Kolinka i Mia Hansen-Løves "Dagen efter denna".Bild: Nonstop Entertainment

Dagen efter denna

BIO. DRAMA. Frankrike/Tyskland (L'avenir), 2016. Regi: Mia Hansen-Løve. Med: Isabelle Huppert, André Marcon, Roman Kolinka, Edith Scob. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.42.
Regissören Mia Hansen-Løve skrev rollen som filosofiläraren Nathalie direkt för Isabelle Huppert och var samtidigt inspirerad av sin mor, också hon filosofilärare. Liksom Nathalie genomgick mamman en separation då barnen hade växt upp.
Trots det är ”Dagen efter denna” inte någon biografisk historia. Däremot syns det hela tiden tydligt att filmaren ingående känner de miljöer och den sortens intellektuella människor som skildras. Här grämer sig Nathalie oändligt när hon upptäcker att maken tagit med sig några av hennes mest älskade filosofiböcker när han flyttat ut. Hon blir nästan mer upprörd över det än att han en längre tid har bedragit henne med en yngre kvinna och väljer älskarinnan efter ett 25-årigt äktenskap.
Filmen blir på ett plan en undersökning av hur Nathalie, med hela sin filosofiska kunskap, förhåller sig till smärtsamma, jobbiga händelser i tillvaron. Det gäller främst skilsmässan men också hennes självupptagna, lite dementa mor, i ett fint utmejslat porträtt av Édith Scob. Mamman ger henne ingen ro, eftersom hon ständigt larmar hemtjänstpersonal. Till slut ser Nathalie sig tvingad att flytta mamman till ett vårdhem. En annan motgång är det avslag hon får från det förlag som tidigare gett ut hennes serie med läroböcker i filosofi. Där vill man satsa på något mer populärvetenskapligt.
Ungefär samtidigt med skilsmässan dyker en av de tidigare favoritstudenterna upp, den charmerande, intelligente Fabien (Roman Kolinka) och Nathalie antar hans inbjudan att besöka hans anarkistiska kollektiv på landet under sommaren. Det finns en stark attraktion mellan dem och i betydligt banalare filmer skulle de två hamnat i säng med varandra.
Mia Hansen-Løve har en fin känsla för hur naturen och miljön berättar om rollgestalternas mentala tillstånd. Här rör vi oss mellan Paris, ett vackert bergslandskap någonstans i sydöstra Frankrike och Bretagne, där familjens sommarbostad ska lämnas. Det är svårt att inte minnas Eric Rohmers filmer som ”Claires knä” och ”Min natt med Maude”, där också den filosofiska diskussionen spelar en viktig roll liksom miljön.
Isabelle Huppert gör ytterligare en av sina självlysande rolltolkningar, där kombinationen av sårbarhet, kylig distans och lätt ironi resulterar i ett djupt mänskligt porträtt av en kvinna som klarar krisen med självrespekten i behåll. Det är en upplyftande, ärlig film långt från triviala schabloner.
Gå till toppen