Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Vi, de luthrade

Mycket av det vi tror oss veta om Martin Luther stämmer inte. Per Svensson söker spår efter reformationen i det svenska vardagslivet och hittar en Luther som röstar socialdemokratiskt, lämnar ungarna på dagis och springer Midnattsloppet.

Luther joggar.Bild: Jenny Rydqvist
Jag ser honom från mitt vardagsrumsfönster. Han kommer som ett stormväder en oktoberdag och har en Iphone fastspänd på armen. Över den svarta ämbetsdräkten i praktiskt funktionsmaterial har han krängt en neongul mässhake med reflexband.
Här springer Martin Luther, och han snittar kilometern på 5.24.
Den vanligaste Lutherklyschan i Sverige gör gällande att ”vi har” honom ”på ryggen”.
Och vad gör han då där? Han tvingar den trötte att köa till bussen regniga och mörka höstmorgnar. Han får den sönderstressade att ägna söndagseftermiddagarna åt jobbmejl. Han ger den sötsakssugna dåligt samvete varje gång hon unnar sig en chokladpralin till kaffet.
Det där är på sin höjd halvsanningar. Om Luther verkligen sitter på den svenska medelklassens rygg och tvingar den att göra ditten och datten så tycks han snarare vara en föregångare till njutningsprofeten Edward Blom än en glädje-dödande moral-gps.
I det väletablerade Sverige florerar ett påfallande stort intresse för romantiska weekendresor, sofistikerad choklad och nya IPA-smaker. Det talar starkt mot sanningshalten i tesen om en kultur genomsyrad av livsförnekande lutherdom.
Han gifte sig med Katharina von Bora, före detta nunna, fick flera barn med henne och njöt gärna i beundrande vänners och lärjungars lag av öl, fet mat och sin egen talang för mansplaining.
Lite hårdraget vågar man påstå att de flesta svenskar vet mycket lite om Martin Luther och det mesta de tror sig veta är fel.
Luther har många problematiska och frånstötande sidor; antipatier mot livets goda är inte en av dem. På senare år har forskare ansträngt sig för att nyansera bilden livsförnekaren Luther. Birgit Stolt, professor i tyska, gav 2004 ut boken ”Luther själv. Hjärtats och glädjens teolog”. Och förra året kom Elisabeth Gerles studie ”Sinnlighetens närvaro. Luther mellan kroppskult och kroppsförakt”.
Gerle är knuten till Svenska kyrkans forskningsenhet och också professor i etik vid Lunds universitet. Hon argumenterar i sin bok för att det finns en sinnlig dimension av Luther som alltför ofta glöms bort. Hans teologi mer eller mindre tvingade fram ett bejakande av också det jordiska livet inklusive dess sensuella njutningar och glädjeämnen.
Luther gör upp med idén om att det finns en grundläggande motsättning mellan kropp och ande, skriver hon: ”Sexualitet, kropp och lust är […] inte något som står i vägen för det andliga. Denna motsättning förkastas. Tvärtom visar Gud ofta sin kärlek till människan genom det materiella och kroppsliga.”
Och Luther levde som han, enligt Elisabeth Gerle, lärde. Han gifte sig med Katharina von Bora, före detta nunna, fick flera barn med henne och njöt gärna i beundrande vänners och lärjungars lag av öl, fet mat och sin egen talang för mansplaining.
Vad gör då denne med tiden tämligen fete ölhävare på joggingrutten mellan Slottsparken och Ribban? Han drar de sociala konsekvenserna av sin egen lära.
Luther går med barnvagn.Bild: Jenny Rydqvist
När påven på måndag färdas den korta sträckan från Lund till Malmö reser han från en katolsk metropol till en ”håla för avfallna kyrkorövare”. Det var i alla fall så Malmö under de stormiga reformationsåren beskrevs av en framstående dansk teolog.
Har man gått i svensk skola har man, i bästa fall, fått lära sig att förknippa begreppet ”reformationen” med namn som Gustav Vasa och Olaus Petri. Den patriotiske Gustav Eriksson (Vasa) gömde sig i höstackar, värvade dalkarlar och drev ut de grymma danskarna från Sverige så att vi sedan fullt ut kunde verka för världsfreden och bekämpa klimathotet. Ungefär så ser berättelsen ut.
Verkligheten var något mer komplicerad. För det första hade dagens nordiska länder då länge utgjort ett unionsrike. Kristian II (Tyrann) var inte bara dansk, utan också svensk och norsk kung. För det andra var Kristian med all säkerhet mer evangeliskt och lutherskt sinnad än Gustav. Medan den senare mest intresserade sig för reformationens materiella sidor (kyrksilvret) var Kristian II också intresserad av teologi. Under en tid slog han sig ner i Luthers hemstad Wittenberg för att vara nära de rena källorna.
Och för det tredje så var Sverige ännu inte Sverige på 1500-talet. Skåne, till exempel, blev svenskt först drygt hundra år efter reformationen.
Malmö var i början av 1500-talet en av Danmarks största handelsstäder och hade nära ekonomiska förbindelser med tyska köpmansstäder som Rostock. Det var inte minst i sådana ”borgerliga” miljöer reformationen tidigt fick fäste. Malmö kom därför att bli ett centrum för de nya religiösa idéerna och den danska reformationen, i opposition kan man tänka till det ärevördiga Lund, hela Nordens katolska ärkebiskops-säte med domkyrka, domkapitel, kloster och feta gods. (Ett annat katolskt centrum, som skakades i grunden, var Dalby med sitt rika och förnäma kloster.)
I det dåvarande Sverige var reformationen en långsam historia, fullbordad först en bit in på 1590-talet. I Danmark gick det snabbare. En ny kyrkoordning infördes redan 1537. Och i Malmö var man ännu hetare på oblaten.
Om påven valt att under Malmöbesöket göra en visit också i S:t Petri kyrka hade han kunnat begrunda inskriptionen på den gravsten som placerats på hedersplats, längst framme vid altaret. Där vilar Claus Mortensen, Malmös reformator. Han beskrivs här som en destructor papistici cultus, en förgörare av den papistiska kulten. Formuleringen var tänkt som en hederstitel.
Men nu lever vi till sist i förbrödringens och fredsceremoniernas tid. Påve Franciskus besöker Lund och Malmö med anledning av det kommande årets reformationsjubileum.
Martin Luther sägs ha spikat upp sina teser mot avlatshandeln på porten till Wittenbergs slottskyrka den 31 oktober 1517. Händelsen, själva spikandet, är inte fullt ut historiskt belagd, men scenen är för bra för att inte få fortsätta vara populär. Och obestridligt är ändå att augustinermunken och teologidoktorn Luther genom att sätta sin kritik på pränt gav signal till den stora och mångfasetterade kulturrevolution som vi för enkelhets skull brukar tala om som ”reformationen”.
Luther var inte den ende som gripits av indignation över att kyrkan slog mynt av människors rädsla för det hinsides. Avlatshandeln byggde på idén att människan genom goda gärningar och böner kunde skaffa sig vipkort till evigheten, förkorta den tid hon annars skulle ha tvingas tillbringa i den renande skärselden. Strängt taget var det sedan inte ologiskt att tänka sig att man istället för att själv utföra dessa goda gärningar skulle kunna ge kyrkan medel att utföra dem. Man betalade så att säga för möjligheten att synda utan efterverkningar. Det hela påminner om dagens handel med utsläppsrättigheter.
Luther hade själv varit en prestationsfixerad munk som energiskt försökt be och späka sig till själslugn. Han hade gruvligt misslyckats, och hade därför kommit till slutsatsen att själva utgångspunkten för fromhetshetsen var grundfalsk. Vilken hybris att tro att människan kan samla salighetspoäng som Gud sedan kommer att rätta sig efter!
Människan har bara att tro, och sedan förtrösta på Herrens nåd.
Det är kärnan i lutherdomen, nådeläran.
Den fick, och får, vissa konsekvenser. Skärselden försvann. Det gjorde också kyrkans maktställning som obligatorisk salighetsmäklare.
Människan var plötsligt fri. Fri att intressera sig också för livet på jorden, inte bara för livet efter detta. Fri att om hon så ville själv söka svar på de eviga frågorna och strunta i påvens och kyrkans regler och påbud.
Vad gällde tron erkände Luther bara en enda auktoritet, Guds ord, det vill säga Bibeln.
Sola gratia. Sola fide. Sola scriptura. Bara nåden. Bara tron. Bara skriften.
Martin Luther utvecklade detta omstörtande budskap i ett antal vitt spridda skrifter som ”Om kyrkans babyloniska fångenskap” och ”En kristen människas frihet”.
Men ganska snart kom han att själv frukta konsekvenserna av sitt eget frihetsevangelium.
Det tidiga 1500-talet liknade på ett slående sätt vår egen tid. En alltmer globaliserad ekonomi med nya handelsvägar och nya finansiella strukturer, en nyupptäckt kontinent, ett nytt solsystem, en ny syn på furstemakt och politik och en ny medieteknologi underminerade i raskt takt den gamla stabila samhällsordningen där allt och alla hade sin givna plats.
Alla skrek, svor och skrattade. De var som en enda febrig, rusig kropp. Makten var deras, och saligheten, men också skräcken. Det var ändå något oerhört som skedde. Helgonbilderna vräktes över ända. Ett sidoaltare förstördes. Så ännu ett.
Bildstormarna slog till mot S:t Petri kyrka den 29 november 1529, S:t Andreas afton. En mobb tog sig in i kyrkan och förstörde konstverk och utsmyckningar som ansågs vara exempel på papistisk avgudadyrkan.
Den brittiske kyrkohistorikern Diarmaid MacCulloch, känd bland annat från en stor BBC-serie om kristendomens historia, har beskrivit de första reformationsåren som en ”karneval”.
Luther och de andra reformatorerna (han var inte ensam) hade brutit med den gamla hierarkiska medeltida ordningen. Plötsligt verkade allt vara möjligt och tillåtet. Munkar och nunnor lämnade sina kloster, eller tvingades göra det, och började gifta sig, inte sällan med varandra. Bönder gjorde uppror. Kungar, som tidigare tvingats böja sig för påven och hans biskopar, la beslag både på kyrkans makt och dess rikedomar. Och runt om i Europa stormade fanatiska folkmassor kyrkor och klosterbyggnader för att rena dem, med ungefär samma argument och metoder som dagens talibaner.
Ofta hade trosglöden underblåsts av unga nyfrälsta präster, som Claus Mortensen. Han var född i Malmö, prästvigd i Lund, hade vistats vid universitetet i Köpenhamn och var knappt trettio år gammal när han som predikant och kyrko-herde nitiskt arbetade för att rena Malmö från papismen.
Det var påven som var reformationens huvudfiende. Ursprungsidén var inte att splittra den katolska kyrkan eller krossa den, utan istället just att reformera den, bland annat genom att rädda den undan påvar som var mer intresserade av världslig makt än av att tjäna Gud.
Om en av dem, Alexander VI av ätten Borgia, påstås att det var ett misslyckat mordförsök som orsakade hans död. Alexander ska av misstag själv ha druckit en bägare med arsenikspetsat vin avsett för en kardinal med en förmögenhet som den helige fadern var intresserad av.
Snabbt accelererade dock striden mellan Vatikanen och Luther, den nosige teologen i Wittenberg, till en nivå där ingen återvändo tycktes möjlig.
I juni 1520 offentliggjorde påven Leo X bullan Exsurge Domine, Res dig herre och driv ut vildsvinet från vingården. Vildsvinet var Luther. Han brände i december samma år demonstrativt bullan på bål. Ett par veckor senare blev Luther bannlyst som kättare. Han var å andra sidan övertygad om att påven var Antikrist, en insikt som han gärna delade med sig av.
Av en helig allmännelig kyrka blev många, ibland kanske mer skenheliga än heliga, kyrkor: vi fick lutheraner, zwinglianer, kalvinister, anglikaner, anabaptister och en hel svärm av mer eller mindre fromma, mer eller mindre fanatiska, sekter.
Var det bara Martin Luthers fel (eller förtjänst)?
Förstås inte. Reformationen var lika mycket ett uttryck för att världen i grunden hade förändrats som en orsak till att världen i grunden förändrades. Det tidiga 1500-talet liknade på ett slående sätt vår egen tid. En alltmer globaliserad ekonomi med nya handelsvägar och nya finansiella strukturer, en nyupptäckt kontinent (Amerika), ett nytt solsystem (Kopernikus), en ny syn på furstemakt och politik (Machiavelli) och en ny medieteknologi (tryckpressen) underminerade i raskt takt den gamla stabila samhällsordningen där allt och alla hade sin givna plats.
Luther går i förstamajdemonstration.Bild: Jenny Rydqvist
En ny tid, och ett nytt samhälle, behövde nya sätt att tro på Gud, sätt som passade handlingskraftiga entreprenörer och makthungriga furstar. Om inte Luther hade funnits hade han, som det brukar heta, uppfunnits. Men nu fanns han, och hans förmåga att verbalisera den nya tron var fenomenal. Han var en strålande, om än inte alltid polerad, polemiker.
Vad hade Luther sagt om påvebesöket i Lund? Det vill man kanske inte tänka på.
Martin Luther var inte sällan hatisk och med åren blev han alltmer intolerant. Hans antisemitiska agitation är förfärlig, avskyvärd. När man tar del av hans mest osympatiska utfall och skrifter är det svårt att förstå att detta är skrivet av samme man som kunde formulera sig så underbart vackert om konsten att översätta Bibeln.
Men han är samtidigt en motsägelsernas man. Han är en av den moderna historiens stora upprorsmän. Luther trotsade både påve och kejsare. Men han är också en av den moderna historiens mest hängivna förespråkare för furstemakten.
Trots att få skapat så mycket oreda i Europa som Martin Luther var kaos och anarki något han fruktade mer än något annat.
När somliga av hans anhängare tog hans läror till intäkt för fanatism och vandalism, när de till exempel började slå sönder kyrkor, blev han förfärad. Sådana ”svärmare” ville han inte veta av.
Men hur undvika moralupplösning och laglöshet om kyrkan inte längre kunde skrämma människorna till lydnad med skärselden?
Martin Luthers svar blev: staten, fursten. Det var den världsliga överhetens sak att värna världen mot den alltid hotande anarkin. Så utvecklade Luther sin så kallade tvåregementslära: I det andliga regementet är alla människor fria och jämlika inför Gud. I det världsliga regementet råder i gengäld strikt hierarki. Där ska undersåten alltid lyda fursten och uppror är alltid av ondo.
Det finns ett starkt släktskap mellan det lutherska arvet och ”den (s)venska modellen”. Ibland talar man om socialdemokratin som sekulariserad lutherdom.
Det var en lära som, av naturliga skäl, tilltalade ambitiösa furstehus, som det svenska. Stat och kyrka smälte samman i den svenska nationalstaten. Luthers regementen slogs så att säga samman till ett enda med kungen som regementschef. Ute i bygderna tjänstgjorde prästerna som statens ögon och öron, folkuppfostrare och propagandister. Kyrkan blev en föregångare till såväl Säpo som beskäftiga kulturskribenter.
Det är här, tror jag, man hittar källan till den envisa föreställningen om en ”Luther” som klättrat upp på den stackars svenskens rygg.
Men i dag är det knappast kungen, inte heller kyrkan, som håller medborgarna i herrans tukt och förmaning. Det gör vi själva. Sverige är i dag ett land av kulturella och religiösa mosaiker. Men länge var Sverige ett extremt homogeniserat samhälle, genomsyrat av normer och värderingar som gick tillbaka på en hegemonisk överideologi. Låt oss kalla den ”socialmodernism”: storskalighet, framstegstro, rationalism, samförstånd, industrialism, välfärdsstat, jämlikhetsideal.
Det finns ett starkt släktskap mellan det lutherska arvet och ”den (s)venska modellen”. Ibland talar man om socialdemokratin som sekulariserad lutherdom. På samma sätt som individen i den lutherska modellen ska förtrösta på Gud och fursten förutsätts hon i det socialdemokratiska Sverige förtrösta på det goda och starka ”samhället”.
Historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren lanserade för ett antal år sedan ett begrepp som sedan dess blivit en favorit i debatten: statsindividualism. Välfärdsstaten har befriat människan från beroendet av familj och släkt och har därigenom befrämjat en långtgående individualism, är tanken. Den ligger nära idén om det socialdemokratiska projektet som reformationsteologi omsatt i reformpolitik: Luther minus Gud.
Martin Luther.Bild: TT
Jag rör mig på stan och ser Martin Luther överallt. Han går förbi en tiggare som sitter utanför Hemköp, men tvekar om han verkligen ska lägga några mynt i muggen. Skulle inte det vara att återfalla i gammal unken välgörenhetsmentalitet och papistisk gärningskristendom?
Och där kommer Luther trampande på en Christianiacykel. Han har just lämnat ungarna på dagis och kan därför nu ägna hela dagen åt sitt nystartade bolag som utvecklar teologiska appar; tack vare en välfungerande kollektiv barnomsorg kan han satsa på sitt entreprenörskap.
När jag kommer hem på kvällen ser jag honom också i Aktuelltstudion där han försvarar gränskontrollerna på Kastrup och i Hyllie och talar om vikten av ordning och reda i migrationspolitiken. Han har ju varit med om att skapa såväl välfärdsstaten som nationalstaten och har därför inga problem med syntesen: välfärdsnationalismen. Inför Gud, och den goda staten, är vi alla jämlika, men den som redan har svenskt pass är ändå jämlikast.
Svenska kyrkan och svenska staten tog till sist ut skilsmässa och lever i dag i ett särboförhållande. På sitt sätt mycket lutherskt. Luther hade sinne för det sammansatta och parallella. Människan var enligt honom simul iustus et peccator, på samma gång rättfärdig och syndare. Och på ett liknande sätt är det svenska samhället både individualistiskt och kollektivistiskt, ofta samtidigt.
Luther älskar löptrenden. Det är precis hans modell. Alla gör sin egen grej, men på samma sätt. Konkurrens och konformism, individualism och kollektivism i en och samma aktivitet. Kanon. Det årligen återkommande Midnattsloppet måste vara samtidens svettigaste lutheranska ritual.
Gå till toppen