Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Storslagen roman om en sönderbombad historia

Med sin tegelstensroman bygger Almudena Grandes upp Madrid ur krigets spillror. Gabriella Håkansson beundrar den rika arkitekturen i "Manolitas tre bröllop".

Almudena Grandes besökte nyligen Skåne. En intervju med henne finns på vår sajt.Bild: Itziar Guzmán-Tusquets Editores

Almudena Grandes: Manolitas tre bröllop. Övers Yvonne Blank och Marika Gedin. Norstedts.

Det första som slår mig när jag läser Almudena Grandes nya roman är att ingenting står still. Både människor och föremål befinner sig i rörelse; det promeneras, dansas och arbetas underjordiskt i varenda scen, och den här förmågan att skapa intensitet – som när ett musikstycke spelas con brio, livfullt, eldigt – hittar man bara hos de verkligt stora författarna.
Den första scenen sätter standarden. Året är 1939. Gömda i madrasserna på handelsfartyg som seglar under amerikansk flagg anländer små paket med trycksaker till hamnen i Bilbao. Häftena består av katolska böner, men läser man fotnoterna hittar man istället ”Mundo Obrero”, det spanska kommunistpartiets tidskrift som småstilt smugglats in i kommentarfältet. Antifascistiska sjömän för dem solidariskt i land, texten kopieras för hand i hemliga möteslokaler och sprids sedan via underjordiska kanaler till röda kamrater över hela Francos Spanien. I denna leverans finns även en stencilapparat som följer med genom hela romanen och som utgör en symbol för bokens tema, det politiska motståndet.
”Manolitas tre bröllop” är den tredje och fristående delen av sex i Almudena Grandes storslagna ambition att skildra tiden under och efter det spanska inbördeskriget. På nummer 19 Calle Sauta Isabel i Madrid bor Manolita och hennes fyra syskon med föräldrarna. De är unga när kungen abdikerar 1931 och den andra spanska republiken utropas av en koalition av socialister och liberaler, bland dem fadern. När de republikanska styrkorna efter tre års inbördeskrig 1939 kapitulerar inför fascisterna, och Franco tar makten, har de hunnit förlora bägge föräldrarna och åldras en livstid. Brodern Antonio går med i motståndsrörelsen och tvingas gå under jorden, medan Manolita tar över rollen som familjens överhuvud och försöker hålla huvudet ovanför ytan. Men romanen handlar egentligen inte om henne. Precis som i Naguib Mahfouz böcker blir uppväxtgatan ett mikrokosmos där motståndsmän och angivare lever sida vid sida, där några stupar i skyttegravarna och andra gör sig en förmögenhet på människors misär. Ambitionen är att alla öden ska vävas in i den kollektiva historien.
I efterordet skriver Grandes att boken är en ”hyllning till motståndet från kvinnorna som var emot Franco”, och på så vis ansluter sig romanen till böcker som Peter Weiss ”Motståndets estetik” och Elsa Morantes ”Historien”, men Grandes skriver mer skönlitterärt och för snarare tankarna till Rysslands stora berättare Ljudmila Ulitskaja. Hon är läsartillvänd och använder romanförfattarens alla verktyg för att skapa fiktion av historier som i grunden är autentiska. Som passagen där trettonåriga lillasyster Isa skickas till ett nunnekloster och tvingas tvätta hotellakan med lut så händerna blir kroniskt sönderfrätta. Detta har hänt. Barn till republikaner fick straffarbeta för att sona sina föräldrars brott, och det är inte förrän nu spanjorerna har kunnat börja prata om det. En av de scener som personligen griper mig mest är när artonåriga Manolita tar småsyskonen och flyttar in i en Madridlägenhet där hela framsidan är sönderbombad. Våningarna mot gården är intakta och ockuperas av bostadslösa. Tjuvkopplad el via lina gör att lamporna funkar, och mutor till kommunkontoret gör att rivningen av det rasfärdiga huset skjuts upp. Hur många äldre européer måste inte ha upplevt det här?
Hur många lever inte så i Syrien och Irak idag?
Jag tror att det är exaktheten i de återskapade miljöerna som imponerar mest. Likt en arkeolog bygger Grandes upp staden Madrid på nytt och framkallar visuellt gator och hus som inte längre existerar. På samma sätt arbetar hon med det emotionella. Ner i minsta detalj återger hon livsvanor och känslor som bara kan existera när det råder undantagstillstånd, framförallt återskapar hon det vardagskaos som utmärker alla väpnade konflikter, men som aldrig hamnar i historieböckerna. Man skulle kunna kalla hennes romanprojekt för ett slags vittneslitteratur.
Det storslagna berättandet gör också ”Manolitas tre bröllop” till en av årets stora läsupplevelser. Likt många tjocka romaner framkallar den en bitterljuv melankoli hos läsaren. Saknaden man känner när man läst alla sjuhundra sidor speglar sorgen över de liv som passerat revy och som nu är borta. Kanske det är för att Almudena Grandes förmåga att skapa rörelse är intimt sammankopplad med sorg och förlust.
Och ändå blir det aldrig tungt. Det har delvis att göra med att hon låter kärleken lysa upp. Den första delen som handlar om brodern Antonios erotiska triangeldrama med den vackra Elmadia och homosexuella Palmera för tankarna till Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” och går i flamencons tecken, medan sista delen, som skildrar motståndsrörelsens smuggelräder är mer stillsamt trösterik. Manolita smugglar in teckningar av den trasiga stencilapparaten till en tekniker, och trettio år senare kan hon se tillbaka på ett långt och lyckligt äktenskap med samme man.
I kristider strävar alla efter att återta kontrollen över sina liv, men Grandes visar att det likväl är slumpen som avgör människors öde.
Gå till toppen