Klassens snyggaste tjej var fortfarande klassens snyggaste tjej. Det sades att han som var mest populär inte fick komma för sin stränga fru. Efter middagen på Elysée i Malmö föll vi in i gamla mönster. Vi var inte så många men kunde ändå inte enas om vart vi skulle gå sen – några gick upp på Privé eller om det var till Ètage, några andra till Kungsparken.
Detta är ungefär vad jag kommer ihåg av mitt livs enda återträff, tio år sedan jag hade gått ut nian.
Minnet av högstadiet är att jag var i princip osynlig. Inte heller när jag tänker tillbaka på återträffen ser jag mig själv där. Jag vet att jag hade slutat jobba på Kvällsposten och börjat på Nöjesguiden och att jag var en av dem som gick vidare till Kungsparken. Resten har försvunnit. Jag är inte ens säker på vilka som egentligen var med. Det som som om allt har brunnit upp.
Förmodligen lika bra det.
Jag har tänkt på den där återträffen och försökt rekonstruera den efter att ha läst Ninni Schulmans senaste deckare Välkommen hem. Den handlar också om en högstadieklass som ses igen, fast här har de gamla klasskamraterna hunnit bli lite äldre. Deras känslor, däremot, är hetare. Säga vad man vill om min egen återträff, men vi tog iallafall inte DÖD på varandra. Inte där och då. Det är faktiskt så långt jag har hunnit i rekonstruktionen.
Ninni Schulman känner inga hämningar. I Välkommen hem kommer gamla händelser upp till ytan och i ett fylleslag utan dess like inleds mordkavalkaden. Eftersom romanen utspelar sig i ett litet samhälle där alla känner alla är stadens enda lokalreporter givetvis en i klassen, och även en syster till en polis. Ärendet är minst sagt knivigt.
Alltså dessa jävla skolår och allt som cementerades där. Den man blev. De fack man stoppade in alla andra i. Det känns inte möjligt att korrigera i efterhand. Det bara är. Det finns grader i helvetet, dock.
I filmen Återträffen av Anna Odell är det ingen som dör, det är sant. Men Odells undersökning av sin skoltid är extremt obehaglig. Så mycket starka minnen som kolliderar. Känslorna är all over the place.
Jag vill aldrig se den filmen igen. Och samtidigt vill jag se den massor av gånger. Uppenbarligen har jag något som jag måste bearbeta. Kanske var det därför jag fastnade för Välkommen hem också.
PS På tal om Ninni Schulman så har hon och författarkollegan Caroline Eriksson podden Skriv en bestseller – eller en annan bok där de på ett underhållande men ingående vis analyserar hur det egentligen går till att skriva en bok. Lyssna på den, den är bra!