Kultur

Michael Tapper: Trivial bilderbok för rojalister

Claire Foy spelar drottning Elizabeth II i Netflix storsatsning "The crown".Bild: Netflix
Om kungafamiljen Windsor kan man säga mycket. Till exempel att deras förflutna som den tyska aristokratsläkten Sachsen-Coburg-Gotha blev så besvärande under första världskriget att de fick byta släktnamn. Eller att det tyska bandet åter spökade när skandalomsusade Edward VIII abdikerade 1936 efter knappt ett år på tronen för att sluta upp bakom Hitler och bli en stjärna i nazitysk propaganda.
Man skulle också kunna ta upp familjens enorma tillgångar. Enbart drottningens privata förmögenhet uppgår idag till cirka 340 miljoner pund. Lägg därtill att familjen är en av Storbritanniens största ägare av fastigheter och jordbruksegendomar, som varje år drar in åtskilliga miljoner pund. De flesta tillgångarna är skattebefriade.
Men manusförfattaren och producenten Peter Morgan (”The queen”) har i första säsongen av Netflix storsatsning ”The crown” – budget: cirka 150 miljoner dollar – inga som helst ambitioner att kritiskt granska kungahuset. Tv-serien är i stället en sober bilderbok för rojalismens varmaste anhängare, särskilt avdelningen stofiler. Tempot går i snigelfart. Persongalleriet är ett animerat vaxkabinett. Trivialiteter får stort utrymme medan världshändelser trivialiseras.
Kanske är tanken att vi ska se världen genom huvudpersonen Elizabeth II:s ögon. Annars är det svårt att förklara varför hennes resa 1952 till Kenya för tankarna till ”Tintin i Kongo”. Lokalbefolkningen framstår nämligen med all önskvärd tydlighet som rara men konstiga barn.
Philip är lite klumpigt dryg i bemötandet av några hövdingar på flygplatsen, men på savannen visar han mannamod mot en uppretad elefanthanne medan de lokala guiderna tar till flykten. Elizabeth är smidigare och låter bara ett milt överseende leende spela på läpparna när hon tilltalar sina mörkhyade undersåtar som en mor till sina telningar. Även hon får visa prov på handlingskraft när infödingarna gör tafatta försök att kyla en överhettad jeepmotor.
Givetvis blir besöket en triumf. Folk står på rad för att underdånigt ge härskarna sina hedersbetygelser. Inte ett ord, inte en bild, skvallrar om att den brittiska kolonialmakten är på fallrepet eller att nya politiska vindar sveper fram över imperiet.
Dessa stämningar förmedlas i stället i ett ofördelaktigt porträtt av den populäre egyptiske ledaren Nasser, som efter en kupp 1952 avvecklade landets kungahus och adel, slängde ut britterna och förstatligade Suezkanalen. Här framställs han som enfaldig gaphals som mopsar upp sig mot den förbindlige premiärministern Anthony Eden. Man kan bara tänka sig hur serien kommer att mottas i Kenya och Egypten, om den visas där.
Huvuddelen av första säsongen ägnas annars åt att skola Elizabeth och publiken i kognitiv dissonans, det vill säga hur man kan förena sinsemellan oförenliga tankar och värderingar. Till exempel varför man i ett liberalt samhälle som säger sig hylla meritokrati ändå ska acceptera ett statsöverhuvud av börd.
Av lätt insedda skäl är det svårt att idag hävda att makt bortom demokratisk kontroll är given av Guds nåde. Hagiografier om kungligheter, som ”The crown”, hänvisar därför till andra förment högre krafter: plikten, ödet, traditionen, nationen och en outtalad folkvilja.
Den kallade framställs som en Kristusgestalt, som offrar sitt liv för en högre tjänst. Vi vanliga dödliga ska faktiskt vara tacksamma för att slippa bördan av makt, privilegier och lyxliv. Som serien visar leder det ju bara till konflikter, ensamhet och sorg. Och i Buckingham Palace kan ingen höra dig gråta.
Alla tio avsnitt av "The crown" finns på Netflix.
Gå till toppen