Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Petter Larsson: Det går bra för invandrarna

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det går bra för invandrarnas barn i Europa.
Och det går inte så illa för invandrarna själva heller.
Ni tror mig inte? Jag förstår er. Vareviga vecka pumpar inte bara den invandringsfientliga radikalhögern utan också det politiska etablissemanget ut en bild av den ”misslyckade integrationen”, som är på väg att driva oss till civilisationskollaps och ruin. Samma sak sägs i många andra EU-länder.
Men den senaste rapporten från EU:s statistikbyrå Eurostat (28 oktober), som använder siffror från 2014, ger en helt annan bild. Här tittar man alltså på hela EU plus ett par europeiska länder till.
Medan 30,9 procent av dem med inrikes födda föräldrar har en postgymnasial utbildning – nästan exakt samma som invandrarna själva – är motsvarande siffra för barnen till invandrare 37,5 procent.
Tittar man på sysselsättning ser det också bra ut. De med infödda föräldrar och de med minst en utrikesfödd förälder ligger lika: 78, 6 procent, respektive 79 procent. De som invandrat själva ligger lägre, på 69, 3 procent.
Jämför man med hela befolkningens arbetslöshet, 12,8 procent, går det faktiskt bättre för barnen till invandrare, som ligger på 8,8 procent.
Siffrorna gäller personer 25-54 år, ett spann man valt för att utesluta dem som migrerar till ett annat land för att studera eller för att gå i pension (tänk britterna på solkusten).
Detta är naturligtvis luriga fakta. De mäter genomsnitt, som döljer stora skillnader både mellan länder och olika invandrargrupper. De som invandrat från andra EU-länder klarar sig till exempel bättre än utomeuropéer, flyktingar klarar sig sämre än arbetskraftsinvandrare, och så vidare.
Men jag tror att det är viktigt att ha den stora bilden klar för sig: Europa klarar det här, för att parafrasera Angela Merkels ord.
Men, utropar nu någon alarmist, vad med Sverige? Här är det väl ändå på väg åt pipsvängen? Vi har ju den största klyftan i universum mellan invandrare och infödda!
Det finns skäl att nyansera även det påståendet.
Vad gäller högre utbildning ligger de tre grupperna ganska jämnt. En lite större andel av invandrarna har eftergymnasial utbildning än de infödda, 43,7 procent mot 42 procent, medan deras barn ligger lite lägre, 39,5 procent.
Inte mycket att orda om egentligen.
För sysselsättning lämnar jag tillfälligt Eurostat-rapporten, och använder i stället andra Eurostat-siffror från 2014, där man ser på hela arbetskraften 20-64 år. Det är inget trixande från min sida, jag råkar bara ha dem till hands. Utrikesfödda i Sverige har då en sysselsättningsgrad på 67,8 procent, mot 83,1 procent för infödda. Det är mycket riktigt ett högre sysselsättningsgap än i andra länder.
Men samtidigt är sysselsättningen inom hela EU:s befolkning (både inrikes och utrikes födda) 64,9 procent. Invandrare i Sverige har med andra ord högre sysselsättning än normaleuropéen.
Gapet beror på vi ha en så extremt hög sysselsättning bland infödda, vilket i sin tur till stora delar förklaras dels av att svenska kvinnor arbetar, dels av att vi pensionerar oss sent.
När det gäller invandrarnas barn visar den aktuella Eurostat-rapporten att Sverige ligger i topp.
De har en sysselsättning på 86,9 procent, mot 89 procent för dem med svenskfödda föräldrar.
Det överträffas endast med knapp marginal av Schweiz och Luxemburg - två länder där invandringen helt domineras av mer eller mindre välutbildade personer från grannländerna.
Kanske bör det snarare beskrivas som en svensk succé än ett misslyckande.
Gå till toppen