Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carsten Jensen: Demokratins självmord

Bild: Jenny Rydqvist
Jag var elva år gammal när president Kennedy blev mördad. Det var den värsta dagen i mitt liv, inte i personlig mening utan rent objektivt. Mordet på Kennedy var ett angrepp på demokratin. I tisdags natt begick demokratin självmord.
Medierna säger idag att nu vaknar den nyvalde presidenten Donald Trump upp till verkligheten och så blir det business as usual. Men det är inte sant. Idag vaknar vi upp till Donald Trumps verklighet, ett kvinnohatande, rasistiskt, våldsdyrkande, brutaliserat, sanningsförnekande samhälle som med demokratins egna medel avvecklar demokratin.
Demokratin har aldrig varit någon ideal regeringsform, tvärtom full av självmotsägelser, hyckleri och korruption. Länder i tredje världen har i frihetens namn fråntagits rätten att själva välja väg för framtiden. Fattiga har i jämlikhetens namn blivit ignorerade eller utbytta medan de rika skamlöst blivit rikare. Det är en självmotsägelse men det är också en produktiv självmotsägelse, för demokratin håller idealen om frihet och jämlikhet vid liv och ger plats till dem som kämpar för en bättre värld. Just genom erkännandet att den inte är ideal erbjuder demokratin alltid en möjlighet till förändring.
Globaliseringen är demokratins stora utmaning. Det är nationalstaten som har varit demokratins naturliga tillväxtplats. Hur förenar vi demokratins föreställningar om människors lika värde och rätt till inflytande över sina liv med en global värld där alla gränser blivit flytande och inrikespolitiken inte längre går att skilja från utrikespolitiken? Kan vi rösta oss fram till inflytande över världen?
Inte ens våra egna politiker tror på det. Deras maktlöshet, som de genom ett farligt bedrägeri förtiger för oss, driver dem i två olika riktningar. Antingen hamnar de i nationalismens självbedrägeri, tron på att det är möjligt att lämna planeten jorden och slå sig ner på en förbiflytande asteroid som uppkallas efter den förlorade suveräniteten: planeten Danmark, planeten England, planeten USA.
Eller också blir de teknokrater, oentusiastiskt mumlande apologeter för en så kallad ”nödvändighetens politik”, där det fria valet ersatts av finanspolitiska diktat och politisk handling tvingats abdikera till förmån för den oundvikliga anpassningen till en global utveckling som ingen varken kan överskåda eller försvara. Det enda de båda modellerna garanterar är att antalet maktlösa förlorare blir större.
Den återuppståndna nationalismen är den starkaste antiglobaliseringsrörelsen som finns. De teknokratiska politikerna är den svagaste folkrörelse som finns, och så länge det inte finns något annat alternativ är det nationalismen som vinner.
De danska socialdemokraterna illustrerar dilemmat. Under sin regeringstid från 2011 till 2015 försökte partiet driva en nödvändighetens politik. Nu går partiet omtumlat och principlöst i motsatt riktning genom att omfamna Dansk folkepartis mest ryggradslösa övergrepp på invandrare och flyktingkonventioner.
Traumatiserade familjer från Aleppos sönderskjutna ruiner ska inte förvänta sig någon barmhärtighet i det mänskligt nedbrytande danska asylsystemet. I slutet av den byråkratiska labyrinten väntar avvisningen. Socialdemokraternas känslolösa motivering till sitt nej till den mest elementära medmänskligheten är den här: Aleppos fäder, mödrar, söner och döttrar låter sig inte integreras i danska könsrollsmönster. De är alla fångar i en bakåtsträvande kultur. Deras hem kan ha blivit bombade men själva vill de oupplysta männen och kvinnorna bomba oss tillbaka till ett patriarkalt system vi upplysta danskar för länge sedan har lämnat bakom oss. Vi varken kan eller vill rymma deras bigotta uppfattningar. Blöd ni vidare, men gör det inte på vårt golv.
Den brittiska historikern Anne Applebaum skriver om en ny tendens i Europa som hon kallar den nationella socialismen. Det är de försvagade socialdemokraterna som i desperation söker en allians med den nya nationalistiska väckelserörelsen i ett gemensamt försvar för en välfärdsstat som är förbehållen dem av landets invånare som med dopattesten kan bevisa sin etniska härkomst. Det är födelsetimmen för en ny och snävare etnisk demokrati, ett flagrant brott mot de mänskliga rättigheterna och en moralisk gravskrift över socialdemokratin.
I Europa har det länge varit Trumpdag varje dag. Brexit, den ödesdigra junidag då äldre brittiska medborgare mot de ungas vilja röstade landet ut ur EU var en äkta Trumpbegivenhet. Geert Wilders i Nederländerna är en Trumpfigur, liksom Marine Le Pen i Frankrike. I Österrike är en kandidat med uppenbara rötter i auktoritära tankegångar, Norbert Hofer från det så kallade Frihetspartiet, på väg att vinna presidentvalet. I Ungern och Polen är demokratin redan under avveckling. Sverigedemokraterna och Dansk folkeparti är Trumppartier. Hatfull retorik mot elit och invandrare, samt uppenbar lögnaktighet, är på väg att bli vardagsspråk i land efter land. Den nyvalde amerikanske presidenten kommer att finna många framsträckta händer, från ledare och partier som strävar efter att ta makten genom ett överraskningsangrepp som liknar det han själv med så stor framgång genomförde, med medierna som omedvetna medhjälpare.
Vem ska ställa upp mot denna populistiska väckelserörelse med sin tro på ett fiktivt, glorifierat folk? Socialdemokraterna? Franske François Hollande? Danska Mette Frederiksen? Två politiker som redan har låtit sig komprometteras som medlöpare till den populistiska retoriken? Den anständiga borgerligheten, i sig själv en contradictio in adjecto? Angela Merkel, som fått en kniv i ryggen av sina egna och som har skämt ut sig i en intim omfamning med Turkiets förvisso folkvalde men i realiteten diktatoriske president Erdogan?
Vad är alternativet? I Sydeuropa finns en rad nya partier som riktar in sig på samma missnöje som driver fram populismen. Podemos, Cinque Stelles och Syrizas svar är inte alltid helt klara och deras stöd skiftar. Men likväl förhindrar de ett steg högerut i Spanien, Italien och Grekland, länder som alla har slumrande fascistiska traditioner som i en trängd situation alltför lätt kan väckas till liv.
Det är för sent att varna för Trump. Vargen är här, och han har satt sig själv på tronen. Från och med nu regerar vargen och demokratins får springer rådvilla och bräkande runt. Bakom populismens framväxt i de västliga samhällena ligger en dramatisk förändring av klasstrukturerna som de etablerade partierna inte förmår att avspegla. Fler och fler finner sig själva utan politiska representanter, medan den gemenskap som en gång gav dem en identitet smulas sönder omkring dem. Och när människor saknar gemenskap söker de alltid skydd i den minsta gemensamma nämnaren, hos dem som liknar dem mest. Det annorlunda blir en lyx de inte längre har råd med.
Vi går en polariserad tid till mötes, och gemenskap blir nyckelordet. Den som kan skapa en ny trovärdig gemenskap som ger de utstötta, översedda och marginaliserade självrespekten åter blir vinnaren i framtidens förbittrade kamp. Sitter självrespekten i hatet mot allt som är annorlunda? Eller sitter självrespekten i det väldiga arbetet med att skapa en ny, bättre och mer rymlig framtid? Det är den avgörande frågan.
Nationalismen har ingen framtid. Den består inte av annat än längtan efter det förflutnas förlorade gemenskaper, som den inte kommer att kunna återuppliva i något annat än hatisk och demagogisk retorik. Under Trump och hans europeiska vänner kommer de fattigare att bli fattigare, och så kommer det att gå för dem som för alla som förlorat sin sista illusion. De kommer driva ut i kriminalitet och självdestruktion, eller söka sig ännu längre ut på en radikaliserad högerkant som lovar dem den desillusionerades sista tillfredställelse: hämnd.
Efterkrigstiden med dess hopp och dess stort tänkta socialpolitiska reformer var en reaktion mot nazismen. Dess slagord var ”Aldrig igen”. Den historiska lektionen från då är nu officiellt bortglömd. En epok som varade i 71 år tog slut igår.
Nu börjar vi om, historielösa och med den rådvilles längtan efter de enklaste lösningarna. De som alltid dikteras av hatet.
Översättning från danskan: Patrik Svensson
Gå till toppen