Visslingar, skrik, pistolskott och dunkande slagverk. Ennio Morricone gjorde entré i filmvärlden med en skräll. Numera har ikonen hunnit bli 87 år. Med sin första Oscar i bagaget och en turné som sammanfattar hans 60 år långa karriär är den firade kompositören mer aktuell än på länge.

– Den här konserten gör att jag kommer i kontakt med en ny publik, som har en annan musiktradition. Jag är mycket intresserad av hur mina lösningar kommer att tas emot, säger han på en svajig linje från Rom.

Entusiaster har i årtionden frågat Ennio Morricone om 1960-talets genombrott och samarbetet med den legendariske filmaren Sergio Leone. Numera är han trött på ämnet. Inför den korta intervjun kommer förhållningsorder om att inte först fråga om Leone och inte använda det nedsättande begreppet "spaghetti-western'".

Där föreslås också tilltalet "maestro".

Maestro Morricone är inte rädd för att framstå som besvärlig. Inte heller i sitt konstnärskap.

– Jag tänker inte på att behaga. Jag skriver det jag tänker bara och om folk älskar det är jag mycket lyckosam, säger han.

Vad hittar du inspirationen till all denna musik?

– I mitt huvud och i mina reaktioner på filmen jag ser, eller genom att prata med regissören, säger Ennio Morricone och börjar prata med en lågmäld, rytmisk italienska, som i ett musikstycke:

– Jag får en idé och behöver bara en penna och papper för att förverkliga den. Sedan förvandlas idén, den ändrar sig, blir logisk. Inspiration är inte vad romantikerna tror, det är erfarenhet som man förvandlar.

Den största utmaningen enligt Ennio Morricone, som bannlyser begreppet soundtrack, är att behålla en konstnärlig integritet. Han tycker att allt för många musiker numera nöjer sig med det uppenbara, det lättlyssnade.

– Filmen är ett popkulturellt uttryck och du måste skriva så att publiken förstår, utan att förlora din värdighet. Ett tag tänkte jag inte så, jag var svårare. I dag skriver jag ganska normalt. För Tarantinos nya film har jag skrivit ett musikstycke, en sorts symfoni, som inte är så lätt. Jag gjorde det för att regissören gav mig fria tyglar, säger Ennio Morricone.

Många av de filmer han tonsätter är våldsamma, som Tarantinos "Django". Då behöver musiken vara abstrakt, med mycket dissonans, tycker han.

– Man kan skriva hårt, brutalt, med oväntade inslag och överraskningar. För våldet är inte normalt, det finns en galenskap och en brutalitet som musiken måste tolka.

Redan från sex års ålder komponerade Ennio Morricone. Men det var nära att han valde en helt annan bana.

– Min far var musiker och han lärde mig om musik under en sommar i Rimini. Men jag ville bli läkare. Då och då tänker jag att jag hade blivit bra på det yrket också för jag anstränger mig i allt jag gör.

• Född: 1928

• Bor: I Rom med hustrun Maria.

• Karriär: Ennio Morricone fick sitt genombrott på 1960-talet i de westernfilmer som regisserades av Sergio Leone. Numera har kompositören skrivit över 600 musikaliska verk och tonsatt hundratals filmer. Han har arbetat med bland andra Oliver Stone, Pier Paolo Pasolini och Quentin Tarantino. År 2010 fick han Polarpriset och för musiken till Tarantinos "The hateful eight" tilldelades han slutligen en Oscar, år 2016.

• Några av de mest kända låtarna kommer från filmerna "Den gode, den onde, den fule", "The mission", "Once upon a time in America", "Django och tv-serien "Bläckfisken".

• Aktuell: Med konserten "The 60 years of music world tour", där 200 musiker deltar på scenen. Konserten spelas den 28 november i Globen i Stockholm. Skivan "Ennio Morricone 60", den första greatest hits-samling som dirigeras och spelas in av Morricone själv, släpps den 11 november.

... Vilka regissörer han har haft det mest givande samarbetet med:

– Det är svårt att välja, jag säger som om jag vore en mamma: de är alla mina barn och jag kan inte välja ett framför ett annat.

... musiken som uttryck:

– Med språket kan du uttrycka en tanke med klarhet men musiken är full av missförstånd. Folk lyssnar på Rossini som att han vore komisk, när det är seriös musik utan kompromisser. Åhöraren lyssnar på musik med den förförståelse och kultur som den personen har. Det skrivna är mycket mer explicit. Musiken är mycket viktig men det är ett mer abstrakt språk och skriften är kanske klarare och mer användbar för alla.

... vilken musik han lyssnar på: