Kultur

Harry Potter som pruttande lik

Paul Dano och Daniel Radcliffe i "Swiss army man".Bild: Nonstop entertainment

Swiss army man

BIO. KOMEDI. USA, 2016. Regi: Dan Kwan, Daniel Scheinert. Med: Paul Dano, Daniel Radcliffe, Mary Elizabeth Winstead, Marika Casteel. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.37.
Det mest frustrerande med komedigenren är att få filmer vågar sig ut på okända vatten eller löper linan fullt ut med sina humoristiska infall. På det sättet är långfilmsdebutanterna Dan Kwan och Daniel Scheinerts absurdistiska lågbudgetproduktion ”Swiss army man” beundransvärd. Om än långt ifrån fulländad, så stävar den i alla fall en bit ut från fast mark mot den svarta humorns djuphavsgrav.
Storyn börjar med att Hank (Paul Dano) ska hänga sig på en öde ö. Just som han tar farväl av vår grymma värld spolas ett lik (Daniel Radcliffe) i land. Kroppen spritter av förruttnelsegaser, vilket livar upp Hank till den grad att han kastar av sig snaran, döper liket till Manny och använder dennes kropp som vattenskoter för att ta sig till fastlandet.
Under den mödosamma vandringen mot civilisationen visar sig Manny vara användbar som universalverktyg – en mänsklig upplaga av den schweiziska armékniven – för att bland annat skjuta vilt, hugga ved och göra upp eld. Ljuv bromance uppstår och gjuter magiskt liv i de båda. Grabbarna festar, hånglar och utbyter tankar om livet, kärleken och masturbationen.
Dano och Radcliffe går in för sina roller med död och lust. Sällan har brott mot griftefriden varit en så livfull historia på film, särskilt som Radcliffe använder en begränsad zombiemimik med stor uttrycksfullhet. Repertoaren breddas med andra kroppsdelar som den gassymfoniska rumpan och en kompassnålsfunktionell penis.
Men det är Dano som bär filmen med en rollinsats som utmanar heteronormen om maskulinitet genom sina lekar med könsgränser och sexualitet. Flera scener lär trigga många att reflexmässigt sätta upp en skämskudde mot Hanks vilsna försök att navigera genom sin samlade ångest och osäkerhet.
I sina bästa stunder ekar filmens groteska skämt mot en klangbotten av ensamhet, alienation och kärlekslöshet. Ibland skymtar konturerna av Becketts ”I väntan på Godot”, om än i en förryckt spexupplaga. Den bästa humorn är tragedins tvillingsjäl.
Tyvärr faller filmen sönder i en ojämn rad sketcher i stället för att hålla stadig kurs på det existentiella temat. Det blir för mycket av enkla flabb och för lite av en humor som tillåter sig att komplicera och tränga ner på svårare djup. Dryga nittio minuter av väderspänning blir i längden också en väl entonig komisk poäng.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 11 november
Gå till toppen