Kultur

Ett uttjänt Kent tackar för sig

Bild: Patrick Persson

Kent: Malmö arena 11/11.

Kent far riket runt för att möta fansen en sista gång innan bandet lägger av, och de gör det grundligt: konserten i Malmös största arena på fredagskvällen var den första av tre på lika många dagar.
Turnén är ett bokslut, men ingen trött eller ens förutsägbar sorti; Kent slutar när de fortfarande har fart på karriären och kreativitet nog för att faktiskt behöva bromsa in. Detta är inte en sista ansträngd suck för att sälja en "greatest hits"-platta – visserligen har de nyss gett ut en sådan, men nästan hälften av låtarna låter de bli. Deras fokus på vårens originalalbum är nog så stort, vilket tyder på gott själv­förtroende.
Bandet har gjort sitt, musiken har tjänat sitt syfte både för musikerna och publiken. Men vad är det de har gjort?
Svaret finns kanske i "Den döda vinkeln", kvällens nionde nummer, där Jocke Berg sjunger Snälla, kan du hjälpa mig att fly? Fullt rimligt: just ett sådant band var Kent, en tillflykt för folk som kände sig främmande i majoritetssamhället och ville något annat. Ett tvättäkta indieband. Årets Kent står för arenarock, och gör det lika fullt ut. Med nio pers på scen, och med svindyra LED-skärmar i fonden, blir detta en maffig och lyxig show som ger Eskilstunakillarna kraft att imponera och förmåga att nyansera sitt sound. Musiken är som en vänlig famn. En sorts flykt är väl också det, om än av en helt annan sort.
Men nu är det över. Dags för något nytt, Kent är uttjänt.
Vad som väntar? Kanske finns en ledtråd i Jocke Bergs alltmer otvungna och fruktbara samarbete med den lilla kvinnokören – Daniela Sörensen, Carolina Wallin Pérez och Malin Brudell – som betyder så mycket för livesoundet, inte minst i de nyare låtarna. Ta bort kören ur "La belle epoque", ett av kvällens bästa nummer, och allt som blir kvar är ett konvolut med tätt skriven text. Trion är en jättetillgång, som motverkar kylan i soundet, avlastar sångsolisten och tillåter basisten och trummisen att tagga ner – för att inte tala om ljudteknikern, som plötsligt har luft och rymd att jobba med. Jag har aldrig hört Jocke Berg sjunga så ledigt som denna kväll. I de bästa stunderna är det som om rockbandet Kents trånga ramar inte längre existerade.
Men inte alltid. Efter en halvtimme radas de upp, låtarna från bandets mellan­epok då de så gärna kurade ihop i den där olyckliga kombivagnen där disco och rock försökt hålla sams ända sedan de tussades ihop för 35 år sedan. När bandet spelar "Ingenting" gungar det så taktfast i läktaren att man ofrånkomligt sitter och juckar i sätet, såvida man inte mycket aktivt stretar emot. Det enda som saknas i detta påtvingade fredagsmys är lite djupfrysta tacos och "På spåret".
Och sedan kommer "Kärleken väntar". Seså, spjärna emot! Svänget är fyr­kantigare än platt-tv:n varifrån Kristian Luuk samlar folket och pekar ut riktningen.
Inte heller den nya "Egoist" är jag så förtjust i. Vi ska leva, leva livet sjunger Jocke Berg i en refräng som låter som ett studentflak. Låtar om att leva livet är sällan uthärdliga, inte ens Kents, och snart hör jag någon sitta och hulka bakom mig i bänkraderna. Det är Döden; jag frågar hur det är fatt. "Jag trodde det var ni och jag, Kent" mumlar han och ser helt bortkollrad ut.
Annat är så mycket bättre. Inte nog med att "747" och "Mannen i den vita hatten" är magnifika finaler på varsin avdelning, långa låtar som bandet målmedvetet men utan större brådska driver på mot hjärtskärande crescendon. Mer oväntat är hur fint det låter om den mer nedtonade fastän knappast anspråkslösa "Förlåtelsen", en ny låt med ett mer finlemmat sväng och med en mogen och otypiskt avklädd text som ändå känns väldigt bergsk . Jag förlorade mitt sökljus sjunger han och förbannar de stora tomma orden.
Stora ord, också dessa. De tyder på att han funnit något och snart är på väg igen.
Gå till toppen