Kultur

Ett skickligt balanserat bröllop

(Le Nozze di Figaro) av W A Mozart (musik) och Lorenzo Da Ponte (libretto). Regi: Peter Stein. Scenografi: Ferdinand Wögerbauer. Kostym: Anna Maria Heinreich. Ljus: Joachim Barth. Koreografi: Katarina Sörenson Palm. Dirigent: Evan Rogister. I rollerna: Henning von Schulman, Rebecca Nelsen, Kostas Smoriginas, Jevgenija Sotnikova, Giuseppina Bridelli, Charlotta Larsson. Malmö Opera. Premiär 12/11.

Bild: Malin Arnesson
Att en komplett operauppsättning är resultatet av en komplicerad process är uppenbart. Det är så mycket som ska klaffa. Och då är ändå det allra värsta inte förutsägbart, all yrkesskicklighet till trots. Vad göra då teatern plötsligt, tre-fyra dagar före premiären inte har någon röstkurant Figaro att ställa upp med. Kris!
Det blir febrila kontakter med den omgivande operabranschen. Och si! I Köpenhamn blir det napp: en ung svensk sångare , solist vid Den Kgl Opera, har sjungit partiet, kan orden och musiken men har inte en aning om uppsättningens detaljer och finesser. Nu ska den oförvägne räddaren hämta in månader av finslipningar och anpassningar. Här krävs total-insats och hjältemod.
Denne hjälte heter Henning von Schulman. Utan honom ingen premiär.
Han flyter in i ensemblen och tillför en frisk fläkt, ett ungt temperament, i den klassiska rollen som klipsk betjänt och fixare. Rösten har framtiden för sig, den är dramatiskt flexibel och uttrycksfull.
Operans ouvertyr blir något av ett äventyr: dirigenten Evan Rogister sätter fart och får faktiskt med sig orkestern. Tempot bör väl betecknas som Prestisissimo. Han tycks förväxla ”intensitet” med ”hastighet”. Men det blir långt bättre när Mozarts lyrik fyller notbladen. Det hör till tonsättarens intuitiva genialitet, att kunna måla ett stämningsläge med några få toner. Då får ju också sångarna sin chans att gå på djupet.
En som tar chansen är Jevgenija Sotnikova som Grevinnan Almaviva. Rollen är sångligt tacksam. Mozart har skänkt den besvikna och bedragna kvinnan sin skönaste melodik, och den flödar nu med fullödig nyansering. Detsamma kan sägas om Rebecca Nelsens spelpigga Susanna, medryckande och närvarande på alla plan.
Kostas Smoriginas Greve Almaviva har blankputsad stämma och auktoritet men förblir ändå anonym i sammanhanget. Det kan man inte säga om den stackars kärlekskranke, för att inte säga liderlige, pagen Cherubino, Giuseppina Bridelli, som hart när svimmar av vällust bara han kommer i närheten av ett kjoltyg. Magnifik på sitt sätt är Charlotta Larssons karska Marcellina, som fått en mer central ställning i den här uppsättningen – hon förvaltar den med kraftfull sopranröst.
Och själva uppsättningen, då? Gammal är äldst, brukar det heta. Regissören Peter Stein är 79; det bör inte läggas honom till last. Han är kunnig och klurig och går fortfarande utanför boxen med sitt team (scenbild, kostym, ljus i bästa samförstånd). Hans första ”Figaros bröllop” är fylld av skickliga balanser: mellan stilisering och fars, mellan distans och psykologiskt finsnickeri. Vad allt kan man inte uträtta med en sparsmakad scenbild med fyra dörrar (eller flera) i hörnen, med samstämda artister på tiljorna, eller med en labyrintisk park och dess förföriska möjligheter till missförstånd och dolska erotiska ränker! Alltihop är ju egentligen ett farligt skämt, en lek med elden: med människohjärtan och problemformuleringsprivilegier. Peter Stein behärskar den svåra konsten att vara enkel, tydlig och väsentlig. Hans verktyg heter minutiös precision och föredömlig vägledning genom intrigen. Han skapar koncentration kring Verket.
Gå till toppen