Kultur

Som ur en skräckfilm man är glad att man inte sett

Entombed med Malmö Symfoniorkester: Malmö Live Konserthus 12.11.

Idén att korsbefrukta metal med symfonisk orkestermusik är nästan lika gammal som metalgenren själv. Korspollinatörerna menar att de två stilarna har mer gemensamt än man kan tro: de möts i det tekniskt virtuosa och i en översvallande känslomässig utlevelse. Om Bach hade haft en elgitarr hade han spelat metal, brukar folk som Joey DeMaio i Manowar hävda. Tanken är god; ingen av genrerna är känd som de små gesternas musik, så de borde kunna berika varandra.
I praktiken brukar det gå som på Metallicas live-album ”S&M”, där bandet staplar en orkester på låtar som aldrig bett om en orkester och de enda som vinner är tillverkare av blodtryckssänkande mediciner.
Svenska death metal-pionjärerna Entombed har fattat att problemet handlar om utrymme. Lösningen? Att låta violinisten och kompositören Thomas von Wachenfeldt göra en symfonisk tolkning av deras andra album ”Clandestine” från 1991. Musiken har framförts förut, men MSO-arrangemanget har utvecklats med fler körstämmor.
Det enda i själva soundet som påminner om att vi lyssnar på death metal är en och annan ödslig melodislinga från gitarristen Ulf Cederlund samt Orvar Säfströms sporadiska growlande. Fast när han kliver fram till mikrofonen fungerar han knappast som en metalvokalist i traditionell bemärkelse, utan mer som en berättarröst besatt av demoner.
Musiken låter som soundtracket till en skräckfilm som jag är lättad över att inte ha sett, med dramatiska dueller mellan stråkar och blås (jag har aldrig hört en tvärflöjt låta mer ondskefullt). Kören brister ut i nervslitande tjut och det ständigt återkommande klockspelet klingar illavarslande. Tolkningen påminner bara om originalverket i korta glimtar – rymmer en musikalisk dynamik och nyansering långt bortom vad som brukar vara möjligt inom death metal. Stämningen är däremot hundra procent kongenial med genren.
Efter pausen spelar Entombed hela ”Clandestine” som skivan skrevs från början, med sång, gitarr, bas och trummor. Konserthusets utomordentliga akustik lyfter fram den gryniga texturen i gitarriffen och ger growlet en välbehövlig konturskärpa – sångvikarien Robert Andersson hittar precis rätt äckelgurgel för genren – men mest handlar framförandet om att mangla så att ett antal death metal-ovana lyssnare i publiken lämnar lokalen. ”Clandestine” är musik skriven av tonåringar som just börjat få kläm på det här med sväng och låtstruktur. Bandet på scen – tre originalmedlemmar, två inhoppare i tjugoårsåldern – spelar den med en frenesi som är så långt från symfoniskt finlir man kan komma.
Ändå, eller just därför, kompletterar de två konserthalvorna varandra perfekt. Äntligen har någon lyckats förena det bästa av två världar.
Gå till toppen