Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Anna Rydstedts dikter tillhör framtiden

Den enda som inte tycks skygga för att gå direkt in i kärnan av Anna Rydstedts poesi är hon själv, skriver Eva Ström.

Ingegerd Blomstrand (red). Tjugo röster om Anna Rydstedt. Ellerströms.
Anna Rydstedt 1961Bild: Per Erik Gustavsson
Omslaget till Anna Rydstedts diktsamling "Genom nålsögat", den sista som gavs ut under hennes livstid, är kongenialt. Man ser en gles väv, på en gång skör och stark, en väv som ser ut att när som helst kunna brista, men inte gör det. Så var också hennes poesi vävd, den är på samma gång realistiskt tydlig och nästan genomskinlig. Den har sitt djupt personliga omisskännliga uttryck, men är ändå märkligt svår att karaktärisera.
Jag tänker på detta när jag läser den nyutkomna boken ”20 röster om Anna Rydstedt”. Det är som om skribenterna har svårt att riktigt fånga kärnan i hennes författarskap. Några, som Jonas Ellerström, väljer klokt att sikta lite vid sidan om, när han som fågelskådare närmar sig de öländska fåglarna i Rydstedts lyrik med givande resultat. Närmast kommer nog Jan Olov Ullén som talar om den skygghet man kan känna inför den nakna direktheten i Rydstedts dikter. Strax efter hennes död var det svårt att läsa henne, skriver han, hennes närvaro i dikterna kändes för stark. Och dottersonen Rudolf skriver att han har en märklig ambivalens inför sin högt älskade mosters dikt, eftersom de är så fulla av lidande.
Som läsare drabbas man av den sköra ömtåligheten i Anna Rydstedts poesi. Det är som om dessa dikter inte bär på något skydd mot omvärlden. Kanske är det också därför man kan vilja värja sig mot dem, de tycks utan de strategier som de flesta av oss använder för att klara av tillvaron. Dikterna förefaller så öppet hjälplösa i sitt innerliga, nästan barnaktiga tilltal. Tills man ser att så är de inte alls. De är på samma gång mycket medvetet uppbyggda, rasande intelligenta, arkitektoniskt formade efter estetiska och filosofiska principer, vilket man upptäcker just när man trodde dikten var förlorad till undergång i jagupplösning eller naivitet. Dessa dikter gestaltar alltid ett drama, en process. Men väven är så glest vävd att man initialt inte ser hur trådarna löper.
Anna Rydstedt kom till Lund för att läsa teologi under en tid då kvinnliga präster inte var tillåtna i Svenska kyrkan, vilket resulterade i den rasande, dansande debuten "Bannlyst prästinna", klart influerad av Edith Södergran. Hon upptogs dock i en annan församling, Lundaskolan, som under sitt paraplybegrepp samlade skiftande poeter, som dock höll intellektualitet, formmedvetenhet och ironi högt. I detta metapoetiska sällskap diskuterades det ständigt, inte minst The new criticism. Majken Johansson, Ingemar Leckius och Göran Printz Påhlson var några i skaran som bidrog till skärpan i diskussionerna.
Debuten kom hon att i viss mån vilja bortse från - en diktsamling som behövde skrivas men kanske inte utgivas - som hon själv sa. Den högstämda tonen övergav hon för alltid i sin nästa bok, där hon istället koncentrerade sig på livets jordiska elementa, som när hon diktar om sin frukost med glädjekärnat smör och solapelsin. Men nyenkel ville hon aldrig vara, hon var för beroende av skönhet och förundran för att, som Göran Palm, blasé kunna gäspa åt havet. Hon var som hon sa ”inte för fin för frid”.
Den antologi som nu har utkommit är brokig och rymmer många uttryck. Vi får besöka den folkhögskola i Grundtvigs anda där Anna Rydstedt i många år var lärare. Grundtvigs kristendom är en viktig nyckel för förståelsen av Rydstedts poesi. Hon läste också Kierkegaard och Dostojevskij. Men hur upplevde Rydstedt läraryrket? Det hade varit intressant att få veta något om det, eller höra några av hennes forna elever berätta. Som diktuppläsare hade hon en sällsynt publikkontakt och trivdes uppenbart på scenen. Såg hon på läraryrket som ett nödvändigt ont som Bruno Schulz? Eller var det tvärtom en scen hon trivdes på? Vi får också läsa om kinesiska reaktioner på Rydstedts poesi. Göran Sonnevi och Niklas Törnlund fångar i dikt Anna Rydstedts väsen och öländska landskap. Eva Lilja fångar balansen i Rydstedts personliga metrik.
Det bästa bidraget i samlingen står inte oväntat Anna Rydstedt själv för i ett samtal med Lennart Sjögren ur "Vår lösen". Den enda som inte tycks skygga för att gå direkt in i kärnan av Anna Rydstedts poesi är hon själv. Med sällsynt saklighet har hon ord för sina svåraste upplevelser. Hon skilde inte på det etiska eller det estetiska. De estetiska valen var för henne etiska och därför tog det också lång tid för henne att skriva en dikt. Men den var livsnödvändig för henne, hennes sätt att hålla fast vid en verklighet som ofta ville svaja för henne, i ångest, depression eller jagupplösning.
Jag träffade själv Anna Rydstedt en enda gång vid en diktuppläsning på Wanås 1990. En aning orolig inför mötet med denna hyperkänsliga person undrade jag hur läsningen skulle gå. Men hon lyste som en skälvande vinterstjärna på scenen, när hon direkt in i människornas hjärtan läste sin dikt om vädret, "Den sista kommunikationen". Hon var inte för fin för frid. Hon var inte för fin för att tala om vädret. I mitt exemplar av "Genom nålsögat" skrev hon ”med hälsningar in i framtiden”. På samma gång anspråkslöst som självmedvetet anade hon att hennes dikt tillhörde framtiden. Mycket av hennes generations poesi har åldrats men Anna Rydstedts poesi har behållit sin fräschör. Den lever i sin känslostyrka och sin enkelhet, sin humor, sitt djup och sin medkänsla med allt levande.
Samtal om Rydstedt. I kväll måndag, kl 19. i Språk- och litteraturcentrums foajé, Lund, är det litterär afton om Anna Rydstedt. Litteraturvetarna Eva Lilja och Anna Smedberg-Bondesson samt tonsättaren Ulrika Emanuelsson samtalar med Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist, ordförande för Lundensiska Litteratursällskapet.
Gå till toppen