Malmö

Socialarbetaren: Ett rop på hjälp

Hon är socialarbetaren som fått nog av Malmös dödliga våld. Efter att en fjärde ung kille sköts till döds i förra veckan larmar hon nu i ett öppet brev. – Det är ett rop på hjälp.

Sigrun Hilmarsdottir Sigurdsson, verksamhetschef på Fryshuset, skriver i ett öppet brev om sin förtvivlan över det dödliga våld som drabbar unga män i Malmö.Bild: Lars Brundin
Någon dag efter mordet på den 20-årige man som sköts till döds på cykelstigen mellan Rosengård och Annelund i förra veckan satte sig socialarbetaren Sigrun Hilmarsdottir Sigurdsson ner och skrev.
– Jag hade precis börjat jobba med honom. Jag kände hans storebror mycket väl, han blev skjuten på Södervärn förra våren. Nu när hans lillebror blev skjuten gick luften ur mig helt och hållet. Jag har fått nog.
Som verksamhetschef på Fryshuset arbetar hon sedan länge med unga i, eller på väg in i, kriminalitet och har känt fyra av de unga män som skjutits eller knivskurits till döds de senaste ett och ett halvt åren.
– Jag blir så ledsen, de hade så mycket framför sig och ville så mycket, säger hon.
Det öppna brevet, där hon beskriver den förtvivlan, desperation och hopplöshet som både hon och de unga män hon jobbar med känner, beskriver hon som ett rop på hjälp. Hon skriver bland annat: ”Min förtvivlan vet inga gränser. Jag bara hör de unga och går sedan på deras begravning”.
– Jag blir så förbannat trött på den bild som målas upp av de unga. Alla dumma kommentarer om att de ska skylla sig själva. Vi behöver mer nyans. Det här är inte hårdföra kriminella, inga rika killar i Ferrarri – det är rätt så fattiga grabbar faktiskt, många har inte ens en cykel. De saknar hopp och hänger vid gathörnen. De känner en sådan otrolig frustration över att inte kunna komma vidare.
Många av de hon möter mår väldigt dåligt efter den senaste dödsskjutningen. Dagen efter händelsen ringde en ung kille till henne.
– Han sa: Sigrun, kan du inte hjälpa mig att fixa ett jobb, för jag vill inte dö som de andra.
Hon tillägger:
– Jag känner att den här händelsen någonstans är droppen för dem också. De vill att det ska bli en förändring.
I det öppna brevet, som hon publicerat i sociala medier och skickat till flera politiker, skriver hon om den mördade 20-åringen: ”Han var en ung man från Rosengård som drömde om att bli något, att få ett jobb som han kunde behålla hela sitt liv”. Om den döde storebrodern, som sköts 2015, skriver hon: ”Han var jätteorolig för sin lillebror som han älskade mer än sig själv. Han sa ofta 'Snälla Sigrun, hjälp honom när och om han behöver. Han får inte bli som jag'.”
Något Sigrun Hilmarsdottir Sigurdsson tycker utmärker de unga män hon möter är bristen på tillit till myndigheter och vuxna omkring dem.
– De litar bara på varandra inom gänget, men knappt det.
Trots mycket drömmar lyckas många inte ta sig hela vägen fram, säger hon.
– Alla har de en förhoppning om att komma in i det svenska samhället – de vill gifta sig och få barn, jag hör det varje dag. Men de måste ha ett jobb.
Däremot tror de sig inte ha någon chans på arbetsmarknaden, och tror att ingen vill anställa dem, säger Sigrun Hilmarsdottir Sigurdsson.
Hon ser också att det krävs mindre nu än för några år sedan för att ta till våld.
– Nu är alla beväpnade. Ibland när jag kramar om mina killar så har de skyddsväst – varför det?
Hon är säker på att de inte är hårdföra kriminella.
– Han på Herrgården som blev skjuten och nästan dog, det handlade om en tjej, det handlade inte ens om kriminalitet, säger hon.
Sigrun Hilmarsdottir Sigurdssons brev har fått många positiva kommentarer i sociala medier, men hon är besviken över att det mest är beröm till henne som person.
– Det är inte så många som tänker på sin egen del i lösningen. Om vi slutar nedvärdera de unga och slutar benämna dem som förlorare så kanske de känner sig mer inkluderade.
Hon tycker framförallt att olika verksamheter måste samverka mer kring varje person de försöker hjälpa i stället för att jobba separat – och involvera fler aktörer.
– Vi behöver göra en insats tillsammans, inte bara de stora drakarna. Släpp in fotbollsföreningen, eller brottarföreningen på Rosengård. Arbetsgivarna måste lära sig att möta de här unga.
Hon vet inte hur en fungerande lösning skulle se ut, men säger att det viktigaste är att försöka se de här unga och inte ge upp hoppet.
– Det här är ett symptom på att något inte stämmer i samhället, naturligtvis. Att vi gör något tillsammans är viktigt.
Läs alla artiklar om: Skjutningen på Köpmansgatan
Gå till toppen