Kultur

Den långa resan till Timbuktu

Timbuktu har skrivit en verkligt angelägen berättelse om sig själv, sin familj och slaveriet. Filip Yifter-Svensson läser och lär.

Jason Diakité, "Timbuktu", föddes i Lund 1975. Han albumdebuterade 2000 med "T2: Kontrakultur".Bild: Therese Öhrvall

Jason "Timbuktu" Diakité

En droppe midnatt. Bearbetad av: Mustafa Can. Albert Bonniers förlag.
Det är egentligen en helt vardaglig scen, men den framkallar stark igenkänning hos mig: Jason och hans pappa Madubuko sitter på ett kafé på köpcentret Caroli i Malmö. Pappan behåller vinterrocken på, liksom den tjocka mössan och halsduken som är hårt virad runt halsen.
”Varför kommer jag honom inte in på livet?”, frågar sig Jason.
Den frågan har jag också ställt mig otaliga gånger när jag har varit och druckit kaffe med min lika påpälsade pappa och undrat vad som finns under den ogenomträngliga rustningen. Liksom min pappa vill Madubuko inte gärna prata om sin bakgrund, om det som var innan han kom till Sverige från USA. Men Jason har nu bestämt sig för att ta reda på mer, gräva djupare. Han vill komma innanför huden på sin far. Går det?
Jason Diakité har fyrtioårskris, ligger i skilsmässa och har inte skrivit en låtrad på ett halvår. Han går runt i sin kylslagna lägenhet på Söder i Stockholm och funderar på vem han egentligen är. Han har aldrig känt sig som svensk, aldrig amerikan, varken svart eller vit. Och visst, man måste kanske inte vara det ena eller det andra, men han känner att något fattas.
I sin garderob har Jason en gammal trådsliten trenchcoat som en gång tillhörde hans farfar. Den är gjord av samma fiber som hans förfäder plockade från gryning till skymning medan piskan ven över deras ryggar.
Bomullsplagget blev startskottet för Jasons strävan efter att hitta ”den sista fogmassa som kan samla min splittrade identitetsmosaik.”
När artisten Jason ”Timbuktu” Diakités debutbok ”En droppe midnatt” ligger oöppnad på mitt skrivbord – med sin snygga omslagsbild av Jesper Waldersten – tänker jag först: Ännu en person ur offentligheten som ska berätta sin historia. Idag översköljs vi ju av förment starka berättelser av artister, idrottare, tv-personligheter, företagsledare och politiker som levererar sin biografi i koncentrat (och gärna historisk presens).
Men så snart jag börjar läsa kommer farhågorna på skam.
”En droppe midnatt” är ingen biografi över artisten Timbuktu, utan en ”familjebiografi” som höjer sig över sommarpratsprosan. Flera snäpp, faktiskt. Här finns en verkligt angelägen berättelse, här finns ett säkert språk, och här finns en slipad och genomtänkt dramaturgi. På försättsbladet, men inte på omslaget, står det: ”Bearbetad av Mustafa Can”. Vilket antyder att det inte rör sig om en samarbetsbiografi à la ”Jag är Zlatan”, men att Jason Diakité har fått viss hjälp med att forma råmaterialet till en läsvärd berättelse.
Jasons föräldrar träffas medan den amerikanska medborgarrättsrörelsen pågår för fullt, och blir ihop trots motstånd från sina familjer. Mamma Elaine är vit, välutbildad och kommer från en rik familj i Pennsylvania. Pappa Madubuko är fattig och svart, uppväxt i Harlem dit hans pappa kom från South Carolina som trettonåring – i likhet med många andra svarta som sökte sig mot de industrialiserade delstaterna i norr decennierna efter slaveriets avskaffande.
De hamnar så småningom i Lund eftersom Madubuko har förstått att man där kan studera gratis, och på engelska.
Att det är den svarta sidan av familjeträdet som upptar Jasons tankar är inte särskilt konstigt. På Tunaskolan blir han, som en av få elever med annan hudfärg än vit, ständigt påmind om sitt annorlunda pigment. ”Niggerbajs” är ett av hans öknamn.
Som liten försöker han förneka sin svarthet – han har en vit pigmentfläck på handen som han hoppas ska breda ut sig. När han blir äldre omfamnar han den – vid ett tillfälle vill han inte äta middag vid samma bord som sin mamma och halvsyster därför att de är vita. I vuxen ålder funderar han på framtiden: Kommer melaninet vattnas ur och försvinna i släktens framtida generationer?
Sökandet och nedtecknandet blir på så sätt nästan en besvärjelse. I stora delar antar ”En droppe midnatt” formen av ett subjektivt reportage. Jason Diakité åker till plantagen i Sydstaterna, till pappans gamla kvarter i Harlem, han åker till sin desillusionerade och Trumpröstande farbror i Baltimore, en av vår tids skådeplatser för våldet mot svarta. Insprängt mellan porträtten av den egna släkten, skriver han personligt och upplysande om slaveriet och afroamerikansk historia.
I slutändan är det ändå den motvillige pappan på kaféet som framstår som bokens verkliga huvudperson. Här finns en intressekonflikt som skildras träffsäkert: Medan sonen vill skriva om släktens lidande och umbäranden, tycker pappan att han ska lyfta fram värdigheten och bedrifterna.
Till slut möts de ändå, far och son, och i bokens fina avslutande delar lättar Madubuko på sitt hjärta och börjar prata om det som han sedan länge begravt inom sig.
Det blir en påminnelse, även för oss som misströstar, om att det är värt att fortsätta söka efter nycklarna till våra föräldrars innersta rum.
Gå till toppen