Hannah Harvigsson, alias Hanutten, har ofta letat sig fram på egen hand. Hennes elva år äldre bror Jonas hade en egen studio i föräldrahemmet. Därifrån strömmade rap och hiphop.
– Jag stod med örat mot dörren och ville så gärna vara med. Det fick jag inte till en början, han tyckte mest att jag var störig. Men till slut hjälpte han mig att göra min första låt, berättar Hannah när vi möts på hennes favoritfik.
Det tog ändå tid innan Hannah tog musiken och skapandet på allvar. I många år var fotbollen viktigare. Men med åren förtog kraven på prestation glädjen i fotbollen. I slutet av högstadiet tillbringade hon allt mer tid i musiksalen.
Så på gymnasiet började hon på låtskrivarprogrammet på Rytmus gymnasieskola. Till en början trivdes hon, men så småningom kände hon sig låst.
– Jag har alltid haft svårt att passa in i de boxar som finns i skolan. Jag har velat gå en annan väg, säger hon.
Så i trean hoppade hon av. Många i omgivningen tyckte att det var ett märkligt beteende.
– Första året var verkligen tufft. Jag byggde upp en ateljé på mina föräldrars altan, satte igång att måla och utforska fler uttryckssätt. Det är hårt när alla vill trycka dig åt ett håll. Men nu tycker jag att jag har klarat mig rätt bra ändå. Det finns inte bara en väg att gå, det finns många, det vet jag nu.
Hannah Harvigsson beskriver sin vardag som allt annat än en raksträcka. De senaste åren har hon haft tät kontakt med psykiatrin, väntar på en eller flera diagnoser och har periodvis varit inlagd. Samtidigt har hon ett enormt starkt driv.
– Jag är ett bra exempel på hur det är att vara sjuk i huvudet, men ändå få en massa gjort. Men vissa dagar tar det stopp, då orkar jag ingenting och då är det så. Jag tror att vi som är sådana där starksköra människor, eller som jag läste i en fantastisk bok – sensitivt begåvade – funkar så att vi kör på tills vi stupar. Sen tar vi oss upp igen och sen stupar vi igen och så håller det på.
Vid sidan om låtskrivandet håller hon i känsloworkshoppar för unga. Där handlar det om att hitta fler sätt att uttrycka och utforska känslor på - en röd tråd i Hannahs arbete.
– Min dröm är att det inom psykiatrin och vården fanns ett rum där man kunde få välja sitt uttryckssätt. Måla? Skriva? Pyssla? Kombinerat? Att prata kan vara bra, men det är individuellt vad som funkar. Ibland behöver vi flera olika saker, det ena kanske inte utesluter det andra och jag tycker att det är viktigt att dela min erfarenhet med unga i dagens samhälle.
Hannah kommer in på att det inte bara är vissa människor som kan eller får ventilera sina känslor eller som kan eller får skapa något av dem.
– Vi kan alla göra det och det handlar om att tillåta sig att göra det. Tillåta sig att sätta färg på den där ångesten, eller att lokalisera i vilken kroppsdel som paniken sitter i.
Barn visar med kroppen och ansiktet vad de känner och vill. Men som ung och vuxen finns inte det utrymmet, menar Hannah.
– Därför tror jag att mitt arbete och alla som jobbar med psykisk hälsa är så otroligt viktiga för att möjliggöra utrymme för fler uttryck.
Regler för kommentarer
Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!
Tänk på att:
Det här är inte ok:
Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.