Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Män som hatar rosa velour

Viktor Flarkells karaktär växer upp med föräldrar som vägrar acceptera att han väljer My little pony framför actiongubbar.

Jag ville vara Britney, Whitney och JLO

Idé: Alexandra Loonin & Viktor Flarkell. Manus: Alexandra Loonin. På scen: Viktor Flarkell. Potato Potato, Malmö, 16/11.
Potato Potato har tema­­vecka om femininiteter som motstånd i konsten och livet. Under tre dagar presenterar de pjäser och panelsamtal.
Först ut av gästföreställningarna är ”Jag ville vara Britney, Whitney och JLO” som bygger på ett samarbete mellan dramatikern Alexandra Loonin och scenkonstnären Viktor Flarkell.
Den senare gestaltar i den knappt timslånga monologen pojken/mannen som växer upp i ett hem där pojkar ska vara pojkar, gilla AIK som pappa och tycka om att leka med sin actionman. Men den här pojken gillar rosa velour och känner mer tillhörighet med sångdivorna Britney Spears, Whitney Houston och Jennifer Lopez än med hockeyklacken.
Flarkell berättar lugnt, ibland sorgset, ibland sarkastiskt, om familjens tysta fördömande. Om mamman som vänder sig bort när han vill hålla en annan pojke i handen. Om hur han försöker mildra hennes besvikelse genom att gå och hämta den där actionmannen. Om pappan som vägrar se sitt barn i ögonen när det till slut går upp för honom att sonen är bög.
Det är en gripande historia som i alla fall känns personlig. Men föreställningen är också något mer, ett ifrågasättande av attributen som tillskrivs könen, av statusen som de är laddade med. En actionman är avundsvärd, en My little pony är det inte. Tematiken rimmar väl med Potato Potatos egna uppsättningar.
Huvudpersonen formulerar det själv – om han bara hade gillat AIK och runkat till de manliga gladiatorerna på tv skulle nog det där andra bögiga vara okej, men att ha fått en feminin pojke – det är mardrömmen.
Loonin och Flarkell borrar i något som fortfarande är, eller borde vara, en öm punkt i ett land som annars framhåller sig som jämställt. En flicka kan ta ton, få beröm för att hon tar steget upp till den traditionellt manliga spelplanen, klä sig i kavaj och kliva in i företagets styrelserum.
Men en pojke som vill gå klädd i rosa velour och kramas, ”sänker sig”.
Scenografin är enkel, ett silvrigt flikdraperi i bakgrunden, ett badkar mitt på scenen där det då och då projiceras musikvideor.
Badkaret får symbolisera såväl den sjunkande Titanic, som den självmordbenägnes trygga hamn. Men det blir också en kul blinkning åt badkarsscenerna i exempelvis Rihannas och Britney Spears musikvideor. Allt till soundtracket av de stora sångdivornas hitlåtar.
”Jag ville vara Britney, Whitney och JLO” är en föreställning som skaver. Men även om det är lätt att förstå pojkens/mannens sorg och ilska är det personerna i hans omgivning som framstår som de mest sorgliga. Han andas trots allt viss framtidstro, han har gått vidare, hittat en ny tillhörighet. Men föräldrarna är fast i sina fördömanden. De gör det så onödigt svårt för sig.
Man skulle önska att de – liksom andra oförstående, rädda och fördömande mammor och pappor – satt i publiken.
Men som vanligt när det spelas politisk teater är det de redan övertygade som kommer.
Gå till toppen