Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Wollstonecraft var inte en ensam kraft

Författaren Mary Wollstonecraft var en stridbar kämpe för kvinnors rättigheter. Lena Halldenius vill också skriva in henne i filosofihistorien. Claudia Lindén ser nya gränser upprättas längs vägen.

Mary Wollstonecraft, porträtt av John Opie, 1790-1791 samt Lena Halldenius, foto av Lars Dareberg 2010.

Lena Halldenius: Mary Wollstonecraft, feminismen och frihetens förutsättningar. Övers Jim Jakobsson. Thales.

I Londons radikala kretsar följde man uppmärksamt franska revolutionen. Våldet avskräckte, men möjligheten till förändring ingav hopp. Skulle också kvinnor kunna bli medborgare med rösträtt? Kvinnornas kamp och det skoningslösa våld som sedan riktades mot dem, när den nya republiken uteslöt dem, väckte ilska och besvikelse hos kvinnor och radikaler även i England. Mary Wollstonecraft hade publicerat en roman, en bok om flickors utbildning, och en bok mot filosofen Edmund Burkes kritik av revolutionen: ”A vindication of the rights of men”. Nu skrev hon snabbt ”A vindication of the rights of women” (Till försvar för kvinnans rättigheter) 1792. Den översattes fort till franska och tyska. Idag är den en feministisk klassiker.
Wollstonecraft menade att fokuseringen på kvinnors sexuella beteende i kombination med att de inte fick utbildning fördärvade dem och samtidigt skapade könsskillnaden. Särskilt kritisk var hon mot Rousseaus skilda uppfostringsideal för pojkar och flickor. Kvinnor och män är förnuftiga varelser med samma intellektuella förmågor och förtjänar därför samma rättigheter, menade hon.
Burke och Rousseau kallas filosofer, men inte kvinnan som gick i polemik mot dem. Deras verk sorteras in under Dbz – ”särskilda filosofer” – medan Wollstonecrafts bägge Vindication … sorteras in under Ohj – ”könsroller och genusfrågor” – i Stockholms universitets bibliotek. Wollstonecraft kallas feminist, men inte filosof trots att mycket av det hon skrev kan betecknas som politisk filosofi. Filosofiämnet i Sverige är ökänt för sin uteslutning av kvinnliga tänkare. Fortfarande på 1990-talet gick det att läsa flera terminer filosofi utan att stöta på ett enda verk av en kvinna. Om detta vittnar också Lena Halldenius i sin nya bok ”Mary Wollstonecraft, feminismen och frihetens förutsättningar” som skrevs på engelska och nu översatts till svenska.
Halldenius läser Wollstonecraft som filosof med feministisk agenda och sätter in henne i en politisk-filosofisk tradition. Hon gör noggranna filosofiska utredningar av hennes syn på republik och revolution, på rättigheter och frihet. Lena Halldenius visar att Wollstonecraft gjorde rättigheter till ett logiskt villkor för plikter. Det kan inte finnas plikt att vara dygdig utan rättighet. Föreställningen om särskilda kvinnliga dygder upphävs därmed. Det är välgjort, intressant och lovvärt. Men tyvärr sker det till priset av att hon helt bortser från den samtida feministiska diskussion Wollstonecraft också ingick i. Det är som om den aldrig existerat. Dialogen med Locke tas upp men inte med den radikala historikern Catherine Macaulay. Inte heller nämns Olympe de Gouges som skrev ”Deklarationen av medborgarinnans rättigheter” 1791.
Lena Halldenius beskriver Wollstonecraft som den första feministiska facklan i mörkret, kallar henne ”en feminist utan rörelse” och säger att hon ”inte kunde föreställa sig att kvinnor kunde kämpa tillsammans för dessa intressen”. Det är ett märkligt påstående mot bakgrund av revolutionskvinnornas kamp för medborgarskap. Det är som om syftet att placera Wollstonecraft i filosofin förutsätter att filosofins gränser säkras mot feminismen. Wollstonecraft var samtida med Bluestockings, ett sällskap av intellektuella kvinnor som även de kämpade för kvinnors utbildning. I polemiken mot Rousseaus kvinnosyn hade hon sällskap av Madame de Staël, Madame de Genlis och vår egen Nordenflycht som skrev sin berömda dikt ”Fruentimrets försvar mot J J Rousseau” redan 1761.  Kvinnliga politiska skribenter på 1700-talet delade inte en enhetlig syn på kvinnan, lika lite som 1800-talets eller 1900-talets feminister gjorde det, men de deltog med och mot varandra i sin samtids politiska och filosofiska debatter. Så även Mary Wollstonecraft.
Det första och sista hon skrev var två romaner: ”Mary, a fiction” och ”Maria: or, The wrongs of woman”, men den sistnämnda förblev ofullbordad då Wollstonecraft dog när hon födde sin andra dotter, hon som sedan skulle skriva ”Frankenstein” under namnet Mary Shelley. Halldenius visar att romanerna bearbetar samma frågor om frihet och kvinnans rättigheter som de politiska skrifterna. De gestaltar en utvecklad kritik av den ofrihet kvinnorna utsattes för genom lagstiftningen om äktenskap och arv.
Det är roligt att Lena Halldenius ger dessa romaner så stort utrymme. I sin filosofiska läsning av dem lyfter hennes egen bok och blir till ett intressant bidrag till den svenska Wollstonecraftforskningen.
Gå till toppen