Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Natur på defensiven

Ann Blom, lackfärg på akrylglas.Bild: Roza Czulowska

Ann Blom: Konstföreningen Aura, Krognoshuset, Lund, t o m 11/12.

Det är inte precis några klassiskt romantiska landskap som breder ut sig i Ann Bloms nya stora lackmålningar på Krognoshuset i Lund. Snarare är det en sargad, tilltufsad och ganska stökig natur som dessa mörkt glänsande bilder manar fram. Skogarna med sina döda högstubbar, myrmarker i en sorts formlös jäsning. Himlar som ser ut att tappa luften av sin egen tyngd.
En natur på defensiven, kanske.
Men just i sin introverta stillhet formulerar de på samma gång något av landskapsmåleriets stora romantiska tragedi – insikten att vi som människor förblir ohjälpligt avskurna från naturen. Att varje målning därför också innebär ännu ett steg ut ur landskapet. Det spelar ingen roll hur intensivt konstnären försöker tränga in i sitt motiv, målningen blir ändå alltid något annat. En spegling, ett eko. I bästa fall.
För mig har Ann Bloms bilder sin existentiella kärna i den vissheten. På en gång förankrade i traditionen och lösta från dess regler bejakar de romantikens melankoliska naturkänsla på ett sakligt och i grunden oromantiskt vis. De åtta stora målningarna i Lund är alla utförda i samma teknik, med lackfärg på akrylglas. Blom målar de genomskinliga plastskivorna på båda sidor, något som ger upphov till en suggestiv djupverkan där de utspädda lackpigmentens rökeffekter låter baksidans mörka täckfärger tränga igenom. Tanken går till mikroskopens provglas, till katedralernas glasfönster, rentav till datorernas flytande kristallskärmar: det är ett måleri i rörelse, omöjligt att överblicka och fixera. Så fort man tror att man är färdig med det visar sig någonting man hade missat.
Starkast blir effekten i den magnifika fyrdelade målning som täcker en hel vägg på Krognoshusets ovanvåning. Här finns de grundläggande orienteringspunkterna för en landskapsmålning, horisontens band i överkanten och tjärnens mörka vattenspegel i bildernas mittkors. Med enklast tänkbara medel håller de ihop kompositionen, samtidigt som ett oavbrutet visuellt vibrato tvingar blicken att treva efter fäste mellan djup och yta, mellan linjens klarhet och färgfältens förskjutningar. En bildens egen andning. Kanske egentligen så nära man kan komma: måleri som natur.
Gå till toppen