Rasmusgatan ligger öde, sånär som på tre unga män i dunjackor som hänger i gathörnet. De stirrar ett slag, vinkar sedan lite avvaktande.
– Langare, säger Henrik Lind.
Han vinkar tillbaka.
– De har inget på sig. Annars hade de försvunnit snabbt, säger kollegan Per Karlsson.
Vi glider runt några kvarter i polisbilen. De båda områdespoliserna pekar och berättar.
”Där, på tredje våningen, grep vi en kille för vapenbrott. Två pistoler. Han hade skjutit och hotat folk.”
”Här drog ett gäng in och sköt med automatvapen och kastade handgranater förra sommaren.”
Kulhål på fasader och en balkong.
Vilka var de?
Henrik Lind ruskar på huvudet. Ett rivaliserande gäng, tror polisen.
– Vi vet inte, men vi har våra misstankar.
I måndags kväll sköts en ung man till döds i en portgång vid Köpmansgatan. Ännu är ingen gripen – för det mordet heller.
När vi kommer tillbaka till gathörnet med graffitihuset Tattoo är de tre langarna försvunna. Vi parkerar vid trottoarkanten. Kliver ur bilen och hukar in genom ett hål i en port som någon slagit sönder nedre delen på.
– Fastighetsägaren satte in ny port med nya lås för två veckor sedan. De slog sönder den direkt. De ville komma in gå gården så de kan sköta sina affärer i lugn och ro. Vi har ju tv-kameror på gatan, säger Henrik Lind.
Rutinmässigt letar de båda poliserna igenom innergården och går ner i tvättstugan. Tidvis har källarlokalerna här använts till att förpacka narkotika. Henrik Lind känner efter i tvättmaskinerna och stoppar in handen i ett öppet ventilationsrör.
– De brukar gömma narkotika här, förklarar han.
Uppe vid portgången står Mihai Carabin och ser missnöjd ut. En kortväxt man i sjuttioårsåldern med en grå mössa på huvudet. Han har bott i fastigheten i tjugo år, berättar han.
– Det är katastrof. Här är fullt av langare och knarkare. Titta där på all skiten de lämnar efter sig! utbrister han och sparkar ilsket i en driva av plastskräp och gamla förpackningar.
– Försöker du protestera blir de hotfulla och kör iväg dig.
Han kör nävarna i byxfickorna.
Rädd? Klart som fan man är rädd.
– Alla som bor här blir rent sjuka i nerverna, säger Mihai Carabin.
Bor man här ska man hålla sig för sig själv. Absolut inte bli sedd när man pratar med polisen. Eller journalister.
Just då kommer en ung kvinna förbi med barnvagn och en liten pojke i handen. Direkt gör hon klart att hon inte vill prata.
– Bor man här ska man hålla sig för sig själv. Absolut inte bli sedd när man pratar med polisen. Eller journalister, säger hon och hastar iväg.
Att folk inte vill prata är Henrik Lind och Per Karlsson vana vid. Henrik Lind är gruppchef för den handfull områdespoliser (exakta antalet är hemligt) som har ansvar för ingripanden på Södra Sofielund i Malmö.
De kriminella gängen som styr narkotikahandeln håller Seved i ett järngrepp. Det finns gott om vapen i kvarteren. Få vågar ställa upp och vittna.
– En del av dem som bor här gillar helt enkelt inte poliser. Många vågar inte prata med oss av rädsla för repressalier. Vi får sällan eller aldrig hjälp av folk här. Det är ett stort problem för oss, säger Henrik Lind.
Polisens nationella operativa avdelning (Noa) publicerade i våras en rapport där man listade Sveriges 53 mest brottsutsatta områden. Bland dem pekade man ut de fjorton värsta ”no go-zonerna”. Två av dem ligger i Malmö: Rosengård söder om Amiralsgatan (Herrgården) och Södra Sofielund med Seved.
Enligt Noa präglas dessa områden helt av kriminalitet: Påtagliga parallella samhällsstrukturer. Våldsbejakande religiös extremism. De boende är rädda och obenägna att prata med myndigheter. Polisen har svårt att arbeta.
– Vi måste vidta särskilda försiktighetsåtgärder när vi går in här, säger Henrik Lind.
För några veckor sedan fick en väktare som en fastighetsägare hyrt in fly hals överhuvud från Seved, jagad av ett tiotal unga män som attackerat honom med kniv.
Bara under det senaste året har Henrik Linds polisgrupp utsatts för konkreta hot flera gånger.
– Det kan vara någon som säger att de ska ”fixa oss”. Klart man får sig en tankeställare, säger Per Karlsson.
– Självklart finns det en oro. För en själv och familjen. Samtidigt blir man förbannad. Vi är ju här för att hjälpa. Vi ska kunna jobba utan att bli angripna, säger Henrik Lind.
Ett tydligt mått på hur väl polisen lyckas i ett samhälle är statistiken över uppklarade brott.
I Sverige är den dyster.
På ett år anmäls ungefär 1,5 miljoner brott till polisen. Allt färre klaras upp. Mellan 2010 och 2015 har andelen rasat från 18 till 14 procent.
Då ska man veta att för att räknas som "uppklarat" enligt Brås (Brottsförebyggande rådet) definition krävs inte fällande dom. Det räcker att polisutredningen lett till åtal, strafföreläggande eller att ärendet skrivits av efter åtalsunderlåtelse.
Den totala uppklaringsprocenten dras också upp av trafikbrott och narkotikabrott som ju oftast "anmäls" av den polis som just gripit någon i en kontroll.
För en lång rad andra vanliga brott är polisens förmåga riktigt usel. Bara 12,6 procent av alla anmälda misshandelsbrott klaras upp. Bostadsinbrott 3,5 procent. Och skadegörelse 2,1 procent.
Vad beror detta misslyckande på?
Rikspolischefen Dan Eliasson har pekat på att svensk polis plötsligt fått en kraftigt ökad arbetsbelastning som pressar hela organisationen.
Förra höstens flyktingvåg tog många poliser i anspråk. Gränskontrollerna pågår fortfarande. Samtidigt har regeringen gett polisen direktiv om att göra fler inre utlänningskontroller i jakten på papperslösa som ska utvisas.
Efter IS-attentat i Köpenhamn, Paris och Bryssel har terrorhotet mot Sverige ökat.
I somras och början av hösten rasade bilbränder i Malmö och andra städer. Gängkrig, skottlossning och handgranater. Aldrig förr har det funnits så många ouppklarade mord i Sverige som nu: 450 stycken.
Under 2016 har 11 personer mördats enbart i Malmö, 26 människor i Skåne, och polisledningen i Region Syd har vädjat till Rikspolisstyrelsen om att skicka ner fler mordutredare. Åtta nya har man fått, en droppe i havet.
– Det är ett bekymmersamt läge, sade Malmös polischef Stefan Sintéus efter det senaste mordet vid Seved.
Ett uppenbart skäl till det "bekymmersamma läget" är att det finns få poliser i Sverige – och att poliskrisen lett till att allt fler hoppar av.
Polisens anslag är i år på 22 miljarder kronor. Det ska enligt budgeten räcka till 20 200 poliser och runt 9 000 civilanställda.
Men nu hoppar svenska poliser av i en takt på tre om dagen. Bara under 2016 har 867 poliser slutat. Det är långt fler än det antal som utexaminerats från Polishögskolan. Därför har det totala antalet poliser sjunkit till 19 477.
Räknat per capita har Sverige flest poliser i Norden: 200 per 100 000 invånare.
Men jämfört med övriga Europa är tillgången till poliser dålig. Tyskland ligger på 300, Italien en bra bit över 400 och Spanien på drygt 500 poliser per 100 000 invånare.
Enligt Polisförbundet beror polisens misslyckande dock inte bara på för få poliser och en ökad arbetsbelastning, utan också på att en oduglig ledning sjösatt en hopplös omorganisation som förlamat kåren.
Vi behöver en kriskommission nu, annars måste vi snart tillsätta en haverikommission.
Redan i våras gick Polisförbundets ordförande Lena Nitz ut och krävde en kriskommission.
– Vi behöver en kriskommission nu, annars måste vi snart tillsätta en haverikommission, sade hon.
Sophia Willander är ordförande i Polisförbundet Syd. Hennes arbetsrum ligger på sjätte våningen i Rättscentrum i Malmö. På glasväggen sitter affischer med krav på högre polislöner: "Hot och våld är vår vardag - Vad är det värt?"
I fredags gick Sophia Willander ut i HD och Sydsvenskan och krävde regionpolischefen Annika Stenbergs avgång.
– Polisens omorganisationen har tryckts igenom alldeles för fort. Fungerande arbetslag har splittrats. En massa duktiga poliser är frustrerade över att vi inte kan lösa uppdraget att utreda brott och upprättahålla ordning, säger Sophia Willander.
Missnöjet i poliskåren har jäst länge. Men det har eskalerat kraftigt sedan regeringen utsåg den 55-årige Dan Eliasson till rikspolischef.
Han hade ett gediget cv från tjänst inom både staten och det socialdemokratiska partiet. Eliasson har varit chef på Säpo, Migrationsverket och Försäkringskassan. Efter den rödgröna valsegern 2014 tyckte Löfven-regeringen att han var rätt man att genomföra den stora omorganisation av polisen som alliansregeringen initierat.
Genom reformen har 21 svenska polisdistrikt slagits samman till ett enda. Samtidigt är målet att "föra ut polisen närmare medborgarna".
Hittills har det blivit precis tvärtom.
Dagligen vittnar frustrerade poliser runt om i landet om bristande resurser och usla löner. Sammansvetsade enheter som splittrats. Erfarna brottsutredare som vänder papper. Nedlagda utredningar. Och larm där det inte funnits polispatruller att skicka.
De flesta poliser älskar sitt jobb. Men nu är så många på randen till utbrändhet.
Enligt en enkät som facket gjort har stressnivån i kåren ökat dramatiskt. Åtta av tio poliser har funderat på att sluta.
Sophia Willander anser att läget är akut. Polisyrket måste uppvärderas. Inte bara genom högre löner. Utan också genom bättre arbetsmiljö och en organisation där varje polis kan fokusera på det man kan bäst.
– De flesta poliser älskar sitt jobb. Men nu är så många på randen till utbrändhet.
Tanken var att beslut skulle tas långt ut i organisationen. Det har blivit precis tvärtom: Extremt toppstyrt!
Enligt henne är poliskrisen ännu djupare i Region Syd än på andra håll i landet på grund av att man fått en regionchef, Annika Stenberg, som helt saknar poliserfarenhet och som försökt trycka igenom den nya organisationen utan minsta känsla för att ta tillvara på de enskilda polisernas erfarenheter.
– Tanken var att beslut skulle tas långt ut i organisationen. Det har blivit precis tvärtom: Extremt toppstyrt!
Efter att Sophia Willander gått ut med fackets avgångskrav valde Annika Stenberg att kommentera det i ett kortfattat pressmeddelande:
– Det är jättetråkig läsning, och det gör mig självfallet bekymrad. Jag är mån om att ha en god relation med arbetstagarorganisationerna och våra medarbetare, och det är viktigt för mig att vi arbetar tillsammans med att genomföra den reform som riksdagen beslutat om.
Missförhållandena inom polisen leder inte bara till att färre brott klaras upp.
I oktober varnade trafiksäkerhetsföreningen NTF för att polisen i år bara genomfört hälften så många nykterhetskontroller och utfärdat hälften så många hastighetsböter som för tre år sedan.
Dessutom finns tecken på att polisen får allt svårare att upprätthålla ordning och klämma åt narkotikahandeln i städerna.
För några veckor sedan slog personal vid förskolan Källan på Södra Parkgatan i Malmö larm om att den öppna knarkhandeln gått så långt att föräldrar hotades av langare när de skulle hämta sina barn.
Om det nu saknas poliser i städerna – var finns de då?
Inte i Vinslöv i alla fall.
Det fick Carina Tillman erfara när inbrottstjuvar slog till i hennes spelbutik Japehs, som är inhyst i det gamla stationshuset intill järnvägen.
Mitt i natten kikade en granne ut genom fönstret och såg hur två män bröt upp dörren till postrummet på butikens baksida och släpade ut paket till sin bil. Grannen ringde 112 och berättade att han var vittne till ett pågående inbrott.
Men någon polispatrull skickades aldrig ut.
Klockan 03.08 på natten antecknade vakthavande befäl i polisens ledningscentral: ”Ingen åtgärd”.
Polisen sa att de inte hade tid att komma. Jag blev helt förtvivlad. Vad ska jag då göra?
När Carina Tillman på morgonen skulle öppna sin butik upptäckte hon inbrottet, fortfarande ovetande om att grannen redan försökt larma polisen. När hon själv slog larmnumret möttes hon av ointresse.
– Polisen sa att de inte hade tid att komma. Jag blev helt förtvivlad. Vad ska jag då göra? frågade jag.
– Du kan väl leta spår på egen hand, tyckte polisen. Tjuven kunde ha skadat sig. De tyckte att jag själv skulle se efter om det fanns blod någonstans, berättar Carina Tillman.
– Det är ju inte klokt! Här hade jag drabbats av inbrott och så ville de att jag skulle göra polisens jobb själv.
När Carina Tillman inventerade butiken visade det sig att 53 postpaket till ett okänt värde hade stulits.
Några veckor efter inbrottet fick hon ett kortfattat brev om att polisen påträffat ett par trasiga kartonger som kunde härröra från inbrottet. Någon ytterligare åtgärd var inte att vänta.
Det är ju för bedrövligt att det gått utför så snabbt. Att polisen inte ens kan rycka ut när de får larm under ett pågående inbrott. Det kan jag aldrig acceptera.
Det värsta är att inbrottet i Japehs spelbutik inte var det första. För sju år sedan bröt sig tjuvar också in.
– Då kom polisen direkt. Satte upp avspärrningar och tog fingeravtryck. Därför blev det ju en chock när de vägrade komma nu, säger Carina Tillman.
Hon funderar en stund.
– Det är ju för bedrövligt att det gått utför så snabbt. Att polisen inte ens kan rycka ut när de får larm under ett pågående inbrott. Det kan jag aldrig acceptera.
Men Carina Tillman är långt ifrån den enda som drabbats av inbrott – och som svikits av polisen.
I fjor anmäldes nästan 23 000 bostadsinbrott i Sverige. Knappt 800 av dem klarades upp.
Larmen från polisfacket och klagomålen från allmänheten har satt fart på politikerna. Särskilt dem i opposition.
– Det är ett jättestort problem för hela samhället att det finns bostadsområden där tryggheten sviker och där människor inte vågar tala med polisen, säger Moderatledaren Anna Kinberg Batra.
Hon vill tillsätta tvåtusen nya poliser och höja polislönerna med 2 000 kronor i månaden.
– Det krävs både att poliserna blir fler och att de kan göra sitt jobb. Men regeringen lägger inga skarpa förslag.
De fyra allianspartierna står enade bakom kravet på fler poliser. Liberalernas Jan Björklund vill dessutom snabbt utbilda femtusen beredskapspoliser som kan ta över enklare arbetsuppgifter som gränskontroller för att på så sätta frigöra "riktiga" poliser till att bekämpa brott.
– Vi måste återupprätta rättssamhället i de kriminellt belastade områdena, sade Björklund när han nyligen besökte polisstationen i Rosengård.
Längst av alla går SD som vill rekrytera sjutusen nya poliser till år 2020.
Men trots alla rop på fler poliser har regeringen i sin budget för 2017 bara lagt in en blygsam höjning av anslaget: 100 miljoner kronor.
Först senare stegras påslaget. År 2020 lovas polisen två miljarder mer än i dag.
Enligt inrikesminister Anders Ygeman ska polisen anställa fler civila för att frigöra poliser till det de är utbildade för: att utreda brott och hålla ordning på gator och torg.
Ett tecken på att den pågående omorganisationen inte fungerat är att polisen i år får 600 till 700 miljoner kronor över av sitt anslag. Pengar som alltså inte använts. De får nu flytta över till nästa år. Men ingen tror att det kommer att lösa polisens kris.
Under hösten har kraven på Dan Eliassons avgång duggat tätt. Missnöjet gäller inte bara att polisen misslyckas med att leverera trygghet och klara upp brott. Utan också Eliassons person. Flera märkliga uttalanden tyder, enligt kritikerna, på dåligt omdöme:
Efter att en asylsökande knivmördat en kvinnlig anställd på ett HVB-hem i Mölndal satt Dan Eliasson i en tv-soffa och uttryckte mer sympatier för mördaren än för offret: "Vilka omständigheter har den killen vuxit upp i? Vad är det för trauman han bär med sig?"
Inför sommarens festivaler lanserade polisen ett "tafsa inte"-armband, som av många uppfattades som ett hån mot kvinnor.
På Twitter har Eliasson förklarat att han tycker så illa om SD att han "kräks" på Jimmie Åkesson.
Hittills har Anders Ygeman tagit Eliasson i försvar. Men också gjort tydligt att han förväntar sig konkreta resultat under vintern: Fler uppklarade brott och fler poliser på gator och torg – särskilt i de mest brottsutsatta områdena.
En råkall vind sveper fram mellan de gulbruna tegelhusen i Koppargården i Landskrona. Bruna höstlöv virvlar över gräsmattorna. Vid en sliten lekplats hänger tre yngre män i huvtröjor och dunvästar.
De tittar misstänksamt.
På den asfalterade gången kommer Maryam Ahmad. Hon har just hämtat barnen från dagis. Lille Qusai sover i sittvagnen, storasyster Samia huttrar bredvid.
– Man känner sig aldrig trygg här, säger Maryam med låg röst.
Hon är född i Danmark av palestinska föräldrar. Trots att det är sju år sen hon flyttade till Landskrona har hon svårt att känna sig hemma i Koppargården.
Man vill inte blanda sig i. En del är nog rädda. Polisen borde vara här mycket oftare. De gör alldeles för lite.
– Det har varit mycket överfall och rån. Och en del killar säljer knark helt öppet. Alla vet vilka de är, men ingen gör något.
Varför inte?
Maryam rättar till sin gula hijab och klappar sin son över huvudet, liksom utan att tänka på det.
– Man vill inte blanda sig i. En del är nog rädda. Polisen borde vara här mycket oftare. De gör alldeles för lite.
En kväll i somras försökte en främmande man tränga sig in i Maryams lägenhet när hon var ensam hemma med barnen.
– Det var en svart kille. Han var uppe på min balkong och ryckte i dörren. Han verkade alldeles drogad . Jag rusade fram och bankade hårt på fönsterrutan. Till slut gav han sig av.
– Sen ringde jag polisen. Jag var rädd. Men de sa bara: ”Du får ringa igen om han kommer tillbaka”. Inte en enda polis kom hit.
Landskrona är liksom Malmö en gammal arbetarstad med utbredd fattigdom, dubbelt så hög arbetslöshet som i riket – och en utbredd gängkriminalitet.
Koppargården finns med på Noa:s lista över Sveriges 53 mest brottsutsatta bostadsområden.
Men även i innerstaden är kriminaliteten hög. Flera gånger i år har det utbrutit skottlossning på öppen gata. För ett par veckor kastade någon in en handgranat genom fönstret till pizzeria Escape på Vasagatan. Natten därpå detonerade en sprängladdning vid en annan av stadens restauranger.
– Det är fullständigt oacceptabelt att folk inte kan känna sig trygga, säger kommunalrådet Torkild Strandberg (L).
Han är en av de lokalpolitiker som tidigt tröttnade på den ständiga polisbristen – och tog saken i egna händer.
– Staten har retirerat. Då måste varje kommun med självaktning fylla tomrummet, säger Strandberg.
Under en promenad genom staden som han styr berättar Torkild Strandberg att han med hjälp av kriminologiska rapporter räknat ut att en stad av Landskronas storlek borde ha minst 90 poliser. Det finns 60 och då har Torkild Strandberg ändå tjatat sig till fler poliser än det fanns för några år sedan.
Vid Rådhustorget möter vi en reslig man i uniform: väktaren Douglas Klingspor.
Han förklarar sitt uppdrag:
– Mitt jobb är att synas och sprida trygghet. Är det pågående brott får jag ingripa.
Torkild Strandberg nickar instämmande. Douglas Klingspor är nämligen en del av den nödlösning han tagit till för att dämpa brottsligheten i sin stad: Landskrona var den första svenska kommun som hyrde in väktare och ordningsvakter för att göra polisens arbete.
På många håll anlitar fastighetsägare privata vaktbolag för att skydda särskilda objekt. Men när Landskrona hyrde vakter för att upprätthålla ordning på allmän plats var det unikt.
– Vi befann oss i en situation där brottsligheten spred sig snabbt. Polisen var frånvarande. De var tydliga med att de inte hade resurser att fotpatrullera. Då bestämde vi oss för att fylla det polisiära vakuumet själva, berättar Strandberg.
Vaktbolag som gör polisjobb kostar kommunen 1-2 miljoner kronor per år.
– Det är mycket pengar med tanke på vad man kunde gjort med skolor och omsorg.
Efter att Landskrona tog steget har flera kommuner runt om i landet följt efter och anlitat vaktbolag. Men Strandberg medger att det är just en nödlösning. Väktare och ordningsvkater har inte så stora befogenheter som riktiga poliser.
Torkild Strandberg är djupt oroad över den svenska polisens kris. Och han är inte den enda lokalpolitikern.
”Jag är jätteorolig. Polisen är grunden för det öppna och fria samhället. Och nu får vi tydliga signaler om att polisen inte längre kan leverera trygghet”, sade Helsingborgs kommunalråd Peter Danielsson (M) nyligen till HD och Sydsvenskan.
Efter det senaste mordet vid Seved i Malmö krävde kommunalrådet Andreas Schönström (S) att polisen griper mördarna. Moderaten Torbjörn Tegnhammar har propagerat för kommunala poliser.
Vi lokalpolitier måste få större inflytande över hur polisresurserna används.
Det sista är en tanke som Torkild Strandberg sympatiserar med.
– Vi lokalpolitier måste få större inflytande över hur polisresurserna används, säger han.
Strandbergs tanke är enkel: Om det nu inte blir fler poliser totalt i Sverige så borde åtminstone de som finns användas där de lokala behoven är som störst.
Nu har det gått nästan två år sedan Polismyndighetens stora omorganisation sattes i sjön. Ännu finns inga tecken på att den lett till en effektivare polis.
Fakta: Polisreformen
Den 1 januari 2015 slogs 21 polismyndigheter i Sverige ihop till en enda.
Polismyndigheten är indelad i sju regioner, varav region Syd är en.
Region Syd är i sin tur indelad i fem polisområden: Malmö, Södra Skåne, Nordvästra Skåne, Sydvästra Götaland och Sydöstra Götaland. På dessa områden är de flesta poliserna och radiobilspatrullerna fördelade. Här utreds de allra flesta brott, inklusive mord.
I region Syd finns dessutom en operativ enhet med piketstyrkan och rytteriet, en central utredningsenhet och en underrättelseenhet.
En grundtanke i nya organisationen är att flera poliser ska arbeta närmare medborgarna, både skapa trygghet och utreda brott.
Enligt Polisförbundet har resultatet blivit splittrade arbetslag och förvirring om hur den nya organisationen ska fungera.