Kultur

Martin Krasnik: Den sista resan – samtal om västvärldens framtid

Martin Krasnik talar med Anne Applebaum om västvärldens framtid.
Västvärlden på resa.Bild: Petter Bjerregaard
”Vi är två eller tre dåliga val från slutet på Nato, EU och kanske den liberala världen som vi känner den idag.”
Anne Applebaum var inte den första som talade om skälvningarna i västvärldens bärande fundament. Men det var hon som konkret satte tre slutdatum: brexitomröstningen i juni, det amerikanska presidentvalet förra veckan och det franska presidentvalet nästa vår. Hon gjorde det i Washington Post i mars i en kolumn som väckte stor uppmärksamhet. Kanske för att ingen faktiskt tänkt tanken att det var en reell möjlighet.
Kanske kan man se västvärlden 2016 som en åldrande, groggy boxare som är så van vid att vinna att han inte riktigt förberett sig för sitt livs sista match mot en aggressiv och vältränad motståndare eggad av oddsen och publikens rop från läktaren. Brexit var den hårda magsugaren som slog luften ur kroppen, Trump var en rak höger som kortslöt förbindelsen till huvudet, och nu kan president Le Pen med en lätt jabb få allt att kollapsa.
”Jag har hela tiden trott att det kunde ske. Vi får inte blunda för det eller förminska det”, säger Applebaum, som skriver i Washington Post, leder tankesmedjan Transitions Forum, bor i både London och Warszawa och är gift med den förre polske utrikesministern Radoslaw Sikorski. Förra torsdagen var hon i Köpenhamn för en konferens.
”Valet av Trump kändes som en förutspådd olycka”, säger hon. ”Jag trodde inte på opinionsundersökningarna eller på alla som sa att Trump inte kunde vinna. Självklart kunde han det. Jag är en av få journalister i väst som har bott i Polen och det polska valet förra året var en ren kopia av valkampen i USA. Det finns en djup kris i tilltron till allt det som håller västvärlden samman: institutionerna, de stora internationella avtalen och de historiska värderingarna. Det är inte menat som en varning eller en spådom - jag menar det som en faktisk beskrivning av verkligheten. Både EU och Nato är nära upplösning.”
Anne Applebaum vill gärna prata om de internationella konsekvenserna av Trumps triumf. Men först frågar jag henne om hans dragningskraft. Den kommer ur samma ”fantasivärld” som vi känner från likasinnade populister, men den påminner henne också om något annat, säger hon.
”Folk har börjat tro på imaginära utopier och alternativa, politiska fantasier igen. Jag hade hoppats att vi hade begravt denna tråkiga tendens tillsammans med kommunismen. Den var ju just en utopi fylld av fantasier om vad man kunde genomföra. Trump är inte ideolog men hans tal påminner mig om kommunismens luftslott. Jag har svårt att förklara varför det åter kommer till uttryck på detta våldsamma sätt just nu, men vi måste nog konstatera att det är något som ligger djupt i människan: Vi vill uppenbarligen gärna tro på dessa storstilade, hopplösa lösningar”, säger hon.
Applebaum hänvisar till Donald Trumps segertal efter valet, som till att börja med lät lugnt och nyanserat, men nej:
”Först talade han respektfullt om Hillary Clinton, som han nyss hade hotat med att kasta i fängelse. Han tackade henne för trogen tjänst, trots att han i ett helt år har kallat henne för en förbrytare. Så kan man bara tala inför en publik som har vant sig vid att höra precis vad som helst. Sedan sa han att han ska fördubbla vår ekonomiska tillväxt och skapa flera miljoner nya jobb. Det kunde lika gärna ha varit kommunistisk propaganda från femtiotalet. Det är inte så konstigt att han i månader har talat om de konspirationsteorier som florerar på rysk statstelevision”, säger hon.
Den avgörande frågan är varför denna populistiska våg kommer just nu?
”Det kan ingen riktigt förklara”, säger Applebaum. ”Det finns många orsaker. Den andel av befolkningen som röstade på Trump är ju inte så mycket större än den andel som röstar på extremistiska partier i Europa. Och jag håller inte med om att det först och främst handlar om ekonomisk otillfredsställelse och ojämlikhet. Hillary Clinton vann valet bland den fattigaste fjärdedelen av väljarna. De röstade inte på Trump. Den vita arbetarklassen röstade på honom, de mer välbärgade vita väljarna röstade på honom, och det handlade först och främst om kön, ras, identitet; det var en vit backlash mot en svart president och en kvinnlig presidentkandidat. Att förklara hatet mot Hillary Clinton med ekonomisk otillfredsställelse är att bortförklara.”
Anne Applebaum medger att valet också handlade om globaliseringen och motståndet mot de samhällsförändringar den medför, men hon talar hellre om de sociala mediernas inflytande. Hon nämner speciellt Breitbart News, vars chef Stephen Bannon under en period ledde Trumps kampanj och nu har fått en hög post i Trumps stab.
”Vi lever i en tid då det politiska samtalet har flyttat till de sociala mediernas domän, och jag tror inte att vi riktigt förstår vilken stor förändring det är. Breitbart News är en extremt ensidig plattform som helt utesluter andra perspektiv än den snäva trumpistiska världsbilden. Många, många människor ser bara den sortens nyheter. Det är ju som att leva i en propagandaregim. Självklart börjar många tro på det.”
Morgonen efter presidentvalet twittrade Anne Applebaum: ”Godmorgon. Idag är det 27-årsdagen av Berlinmurens fall.”
Brexit och Trumps seger signalerar slutet på en era. Man kommer att tänka på Francis Fukuyamas essä ”The end of history” från 1989, om hur västvärldens liberala och kapitalistiska demokrati breder ut sig över hela världen. Nu kanske överskriften ska vara, som Applebaum skrev i mars, ”The end of the west”. Då jämförde hon olika perioder av kris: ”På femtiotalet, då institutionerna var nya och instabila, fruktade många att västvärldens allians aldrig skulle bli flygfärdig. På sjuttiotalet, under de röda brigaderna och Vietnamkriget, fruktade många att den inte skulle överleva.”
Det är värre idag, säger hon. Nu kommer pressen verkligen inifrån. George W Bushs politik försvagade Nato och förhållandet till Europa, men Bush ifrågasatte aldrig alliansen eller USA:s roll som garant för västvärldens värderingar och institutioner. Trump döljer inte sitt förakt för Bryssel eller EU:s hantering av både invandring och terrorism. Han har kallat Tyskland och Sverige för ”katastrofer”, gett sitt stöd till brexit, kallat Rysslands hot mot Ukraina för ”Europas problem”, sått stora tvivel om Natos försvarsgaranti och förklarat att USA ska låta Ryssland göra jobbet i Syrien. Han har som bekant också uttryckt sitt motstånd mot de fasta institutioner och internationella avtal som utgör grunden, väggarna och rörläggningen i västvärldens byggnad. Kommer han nu också att föra en sådan politik?
”Trump har ändrat sig på nästan alla andra områden, till exempel vad gäller abortfrågan. Men när det gäller Ryssland, Nato och amerikansk isolationism har han sagt samma sak i sexton år. USA ska ut ur Europa, Nato är föråldrat och andra västländer bör själva skaffa sig kärnvapen”, säger Applebaum.
”Trump blir ledaren för en international av politiker, partier och rörelser med samma tankesätt: att demokratin inte är mödan värd att försvara. Jag menar på allvar att den liberala demokratin är hotad. I Österrike, Nederländerna, Storbritannien, Ungern, Polen, Tyskland, Frankrike … Det är en rörelse av antiglobalister som man kallar högerorienterade men som inte har något att göra med den traditionella konservatismen i västvärlden. Den hade ju djup respekt för gemensamma värderingar och institutioner, religiös tolerans, västvärldens integration och demokrati.”
På kvällen för det amerikanska presidentvalet twittrade Florian Philippot, Marine Le Pens andreman: ”Deras värld bryter samman. Vår är på väg att byggas upp.”
”De vet att de kan hjälpa varandra”, säger Applebaum. ”Tyska CDU skulle ju aldrig åka över och kampanja för brittiska Tories eller de amerikanska republikanerna. Men Nigel Farage bedrev valkampanj för Trump. Till och med Geert Wilders drev kampanj för Trump. Det de har gemensamt är att de utmålar sina motståndare som illegitima och att de utnyttjar den djupa krisen i de demokratiska institutionerna. Och de möter allt för lite motstånd. De gamla partierna är överhuvudtaget inte redo att stå emot dem.”
Marine Le Pen har sagt att hon vill att Frankrike lämnar både Nato och EU. Hon vill nationalisera stora verksamheter och begränsa utländska investeringar.
”Jag är lika nervös inför det franska valet som jag har varit de senaste månaderna. Mina franska vänner säger att det inte kan hända, men dem har jag slutat tro på. Det kan komma en terrorattack i Frankrike, det kan komma skandaler som försvagar de redan på förhand svaga motkandidaterna”, säger Anne Applebaum. ”En president Le Pen är lika trolig som en president Trump.”
Anne Applebaum är alltså inte optimist. ”En tänkbar ny amerikansk utrikesminister, Newt Gingrich, har kallat Estland för en förort till S:t Petersburg som inte är värd att försvara”, skriver hon i en kommentar i Washington Post.
Hon utesluter såklart inte att Trump i slutändan kommer att vara mer upptagen med att bygga en mur mot Mexiko än att undergräva västvärldens institutioner. Han har också ett republikanskt parti som inte önskar några grundläggande förändringar vad gäller USA:s roll i västvärlden. Han kommer att möta starkt motstånd framförallt i försvars- och utrikesdepartementet, liksom från landets militära ledare. Men, som hon säger: ”Presidenten har stor makt. Han kan avskeda de flesta av dem.”
”Britterna är på väg ut ur EU. Om Trump gör som han har sagt och Marine Le Pen gör det samma, och det tror jag de gör, då måste vi inse att varken Nato eller EU kommer att existera om några år. Resten av Europa är fullkomligt oförberett på det här. Det är också troligt att avtalen om klimat och handel rivs upp, och då är de institutioner vi är vana vid innehållslösa. Då finns det heller ingen ram för de djupa värderingar västvärlden etablerat efter andra världskriget. Det kommer inte att finnas någon som försvarar Ukraina. Västvärldens samarbete och enhet har tillsammans med kärnvapenhotet och gemensamma försvarsgarantier gett oss femtio år av stabilitet, fred och ekonomisk tillväxt. Det är något vi har tagit för givet. Nu är vi på väg att mista allt.”
Översättning från danskan: Patrik Svensson
Gå till toppen