Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Östenberg: De som alltid sa hora

I en direktsänd webb-tv-sändning kallade moderaten Delmon Haffo socialförsäkringsministern Annika Strandhäll för "hora",
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
”Hordrottningen”, meretrix regina. Så kallas hon, Kleopatra, av poeten Propertius. När Cicero, den store talaren, angriper den högaristokratiska Clodia, återkommer ordet meretrix, prostituerad. Hora! Så löd anklagelsen mot Julia, Augustus dotter, mot Fulvia, gift med Antonius, och mot Catilinasympatisören Sempronia. Hora kallades också Messalina, Claudius hustru, som enligt Plinius den äldre öppet skall ha tävlat med prostituerade i antal genomförda samlag – och vunnit. Historiker (oftast manliga) har genom århundradena reproducerat beskrivningarna. Otaliga är de historieböcker där Messalina beskrivs som ”sexgalen”.
Invektiv är intressanta; de förändras och de säger något om tidsåldern. Begrepp som fyllemärr, latbuk, niding, farisé, nazist och PK-maffia avslöjar tidens värderingar, motsättningar och politiska stridsfrågor. Och ändå – genom historien återkommer gång efter annan samma grova glåpord om kvinnor som anses hotande eftersom de utövar makt. Kejsarinnan Theodora – hora. Jeanne d’Arc – hora. Anne Boleyn – hora. Katarina den stora – hora. Wallis Simpson – hora. Prinsessan Diana – hora. Julia Gillard – hora.
Absolut har samtalstonen på sociala medier hårdnat. Visst finns politiska kulturer som främjar ett grövre språk. Men genom att kalla en kvinnlig minister hora sällar sig den unge moderaten i det nu uppmärksammade fallet också till en mycket lång historisk tradition, i vilken ordet hora används för att smutskasta, detronisera och kontrollera kvinnor med makt.
Gå till toppen