Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Svart drama balanseras av mångsidig ensemble

Louise Anderasp som den upprivna, vinddrivna systern och Rasmus Zetterberg som den välsinnade pojkvännen i musikalen "Next to normal" som ska gå på turné.Bild: Anna Gregerstedt

Next to normal: Musik: Tom Kitt. Manus: Brian Yorkey. Övers: Fredrik Fischer & Linnéa Sjunnesson. Regi: Fredrika Tungström. Musikalisk ledare: Maria Janfalk. Koreograf: Anna Rácz. Scenograf: Amelie Haegeman. Kostymör: Eta Swedérus. Ljus: Mathias Dümmatzen. Ljud: Joel Bexelius, Martin Dümmatzen. I rollerna: Cristel Schoug, Jonas Holst, Louise Anderasp, Linus Ask, Rasmus Zetterberg, Ellen Mårtensson. Pipedream production. 19/11, Lunds stadsteater.

Musikalen ”Next to normal” dök upp Off-Broadway 2008, väckte uppmärksamhet, gjorde lycka på själva Broadway året efter, prisbelönades och spreds över världen. 2012 nådde den sålunda Karlstad, senare även Köpenhamn och Stockholm. Nu har den hittat till Lund. Pipedream production har ovansklig ära av den djärva satsningen. Tanken är att produktionen ska gå vidare på turné.
Stycket är på sitt sätt rätt behändigt: sex roller och liten orkester. Samtidigt blir det svårbemästrat: ett instängt kammarspel - ett flimrande och fragmentariskt och i grunden tragiskt familjeöde. Regissören Fredrika Tungström lyckas till största delen styra skeendena på scenen i riktning mot mångsidighet och tydlighet. Stycket är onekligen prisvärt i sin rörliga men ändå strama dramaturgi. Den hjulburna scenografin är lätthanterlig. Kompletterad med dimma håller den för alla skiftande behov.
I centrum befinner sig modern, stadd i sönderfall med sin mentala störning, orsakad av traumatiska upplevelser. Varken samtalsterapi eller medicinering förmår lösa knutarna, och familjemedlemmarna, make och barn, blir i ordets egentliga mening medlidande. Den här musikalen bjuder inte på feel good, ingen Mamma Mia-stämning.
Rollgestalterna sveper in och ut och levererar sina bidrag till atmosfären och sina formuleringar av alla kontaktproblem och slitningar. Det ger ett mycket effektivt flyt i handlingen och öppnar för en oväntad polyfoni i musiken: varje stämma får säga sitt.
Ensembleinslagen blir slagkraftiga och karakteriserande och solonumren bjuder ofta intensiva satsningar. I rollistan märks Cristel Schoug i en inträngande och behärskad tolkning av den härjade modern, och Jonas Holst som gestaltar makens förtvivlade och uthålliga men vanmäktiga omsorg om hustrun. Där figurerar barnen, Linus Ask som libero i laget och Louise Anderasp som den upprivna, vinddrivna systern, försedd med en röst full av karaktär och kraft. Där assisterar Rasmus Zetterberg som välsinnad pojkvän och Ellen Mårtensson som psykiater, en auktoritet på ett gungfly. Det är ett jämnt, vokalt samtrimmat team. Och det är utmärkt att ensemblen klarar den ömtåliga balansgången mellan svart drama och friskt musikaliskt utspel; det visar professionalismen och bredden i svensk musikalkultur.
Ljudbilden är något vass, vilket kan passa ihop med de snåriga komplikationerna. Instrumenten klingar käckt, trots det begränsade formatet. Nackdelen är välkänd sen länge: volymen går som regel ut över förmågan att förmedla och lyfta fram texten, vilket borde vara den främsta idén med ljudförstärkning. Här iscensätts än en gång teknikens triumf över budskapet.
Gå till toppen