Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ann Lingebrandt: Till vår tjänst

Service. Nr 7, 2016.

Lars BergeBild: Ulrica Zwenger
Vad gör man om uppkopplingen krånglar just när man slagit sig ner för att se nya efterlängtade säsongen av "Game of Thrones"? Ringer teknisk support, hamnar i timslång telefonkö och vräker till sist all uppdämd frustration över en stackars operatör som inte ens är anställd av företaget som levererar bredbandet.
I ”Den arkiverade vreden” i litteraturtidskriften Grantas senaste nummer försöker Lars Berge komma fram till kundtjänst för att be om ursäkt för sitt raseriutbrott. Det visar sig bli en färd genom servicesamhällets byråkratiska labyrinter, där mänsklig interaktion outsourcats till anonyma megaföretag och vanlig hygglighet rationaliserats bort. I företaget Uber ser Berge den globala kapitalismens framtid: ”En värld där man fyller i och skickar in formulär.”
Grantanumret kretsar kring begreppet service, ett lysande val av tema, på samma gång ytterst tänjbart och i stånd att säga så mycket om vår tid. Här ryms såväl Susanna Alakoskis fina utblick från sjukvårdsupplysningens callcenter och brittiska Joanna Walshs framställning av en hotellrecensents vardag som franske Mathias Énards porträtt av en papperslös immigrant som arbetar svart på en begravningsbyrå med att ta hand om drunknade flyktingar. Man kan tänka på att begreppet service ursprungligen kommer från det latinska ordet för slav. Men också att det är en förutsättning för mänsklig värdighet att stå till tjänst för varandra. Som i Eivind Hofstad Evjemos drabbande berättelse om en uttröttad pedagog på ett sommarläger för barn med funktionsnedsättningar.
Bland så pass mycket högklassig prosa är det anmärkningsvärt att en debutant förmår sticka ut. Men så är också skånska Julia Stenroths bidrag ”Jobba, jobba”, hennes första publicerade text, sensationellt bra. Det är en rapport från en svinfarm där arbetet skildras med en skärpa som gör varje svettdroppe synlig, får oss att höra skriken från suggorna och känna lukten av döda kultingar. Kärvt och sakligt berättar hon om jobbet, som trots vad det gör med en – och djuren – framstår som bättre än alternativet, att inte ha ett jobb alls: ”Jag kräks på rostiga plogblad invid ladugårdens vägg. Om en månad är jag fast anställd.”
Berättarjaget stänger av teven när det blir reklam för svenskt kött. Den som läst Julia Stenroths novell lär göra detsamma.
Gå till toppen