Kultur

Den svenska blinda fläcken

Pontus Kyander växte upp i en finsk bubbla i det svenska folkhemmet. I antologin "Finnjävlar" läser han om andra finsksvenska öden – utan att riktigt känna igen sig.

Bild: TOMAS ONEBORG / SvD / TT

Kristian Borg (red): Finnjävlar. Verbal förlag.

Det händer att jag förvånas att det kommer finska ur min mun. Som om en främmande varelse fanns innanför skalet av skinn och mjukdelar.
Det är språket vi talade hemma, en finsk bubbla i det svenska folkhemmet. Ett språkligt isolat av minsta tänkbara slag, för vi kände nästan inga andra finnar i det finnglesa Malmö. De som förekom här eller där var oftast av ett annat
slag. Arbetarklass. Vi var medelklass, inte förmögna men med en annan bakgrund. Pappa var civilingenjör och från en släkt som aldrig varit annat än ”herrskap”, mamma var hemmafru, slarvig med mycket men aldrig med språket eller klädseln. Vi växte upp med något så ovanligt som bokfinska, där inte ens de vanligaste språkliga genvägarna förekom. Inga svordomar hördes, ingen fylla, även om de sociala myndigheterna för säkerhets skull tog en vända hos oss barnrika finnar en gång i det allra tidigaste svenska. Vi var trots allt finnjävlar.
Vi kom från Tammerfors där vi hade tjänsteflicka och stor funkislägenhet i centrum vid 60-talets början. Varför vi flyttade är en gåta. Min syster fick redan efter ett halvårs umgänge med den svenska limpan och skollunchen hål i de flesta av sina tänder. I efterhand framstod hennes beskrivningar av den finska skolans gröt- och vällingdiet som både dröm och fasa.
Pappa skulle representera en engelsk bilfirma, men konstaterade vid ankomsten att firman gått omkull, bet i det sura äpplet och tog jobb i hamnen, där arbetsförmedlare och arbetsgivare var eniga om att en finsk civilingenjör hörde hemma. Han bar säckar i två år innan ett bättre jobb dök upp, självklart inte i ett svenskt företag utan i ett amerikanskt som inte fattade att han var utlänning. Sedan blev han egenföretagare – också det ett typiskt invandraröde.
Det kan låta som ett invandrartrauma-light att bli berövad sin sociala tillhörighet. Men den invändningen visar också svenskens fördomsfullhet: att vi invandrare är av ett enda slag, ett slags nolltolerans också från dem som tror sig vara fördomsfria. Jag har slagits av detta när jag i min körkortslöshet åkt taxi i Malmö. Många av förarna från Mellanöstern delar en sådan erfarenhet. Det finns en samhörighet mellan oss invandrare som svennar inte ens anar.
Kanske är det därför som jag idag bor i Finland och för en ojämn kamp med det som en gång var mitt modersmål, men som jag huvudsakligen lärde mig i Sverige. Ett märkligt kontextlöst språk, där jag utan att märka det uppfinner hittills okända men igenkännbara ord och vändningar. På samma sätt har jag utvecklat forskandet kring min släkts rötter till en besatthet. För att visa svenskarna, och för att visa finnarna – vadå? En dubbelt förnekad tillhörighet.
”Finnjävlar” kallades vi varje gång behov uppstod, och så heter också en antologi som Kristian Borg redigerat. Borg är mer känd som redaktör för Stockholms Fria Tidning och på Verbal förlag, som gett ut boken. Det är det sverigefinska förortsperspektivet som dominerar – noga taget förortsfinnar eller deras barn som på olika sätt funnit en roll i det offentliga och kulturella Sverige. Det är åtskilligt i deras erfarenheter som jag känner igen: svenskarnas förakt för vårt språk, för våra föräldrars brytning, vårt av omgivningen inbankade självförakt, skammen för de supande landsmännen i parken utanför Systemet, för finnarna som stal och slogs och fyllde det svenska fängelsesystemet – och senare saknaden efter det språk vi helt eller halvt förlorade genom att växa upp på fel sida Östersjön. På sitt sätt är boken ett slags befriat vrål om att vi finns, att vi syns, och att vi nu när vi vuxit upp äntligen kan säga ifrån.
Det är historier som upprepar mönster. Föräldrar som sögs rakt in i den svenska tillväxtapparatens mäktiga grottekvarn men knappt lärde sig svenska, som slets ut i förtid, männen som söp och dog, kvinnorna som drog sina dubbla lass i det tysta. Men de som talar, barnen, har alla fått något slags revansch. Ändå, en bitter frukt.
Andreas Ali Jonasson skriver om att växa upp i Biskopsgården, att berövas sitt språk och sin självkänsla, och att återerövra språket och stoltheten först som vuxen. Han skriver om finskföraktets långa historia, och svenskfinnarnas. Om mamman som råddes att inte tala finska med honom för att inte barnen skulle bli ”halvspråkiga”, och hur han sedan förnekades hemspråksundervisning för att finskan inte talats hemma. Det var inte finnarna som kom och parasiterade på Sverige utan tvärtom, konstaterar han. De gav allt till det nya landet, och spottades sedan ut med en ask värktabletter på det svenska vårdberget.
Här finns lyrik och prosa, och även några akademiska texter som belyser de ömsesidiga fördomarna mellan svenskar och sverigefinnar. Mest spännande är de allra rakaste berättelserna med de krokigaste komplikationerna. Zac O’Yeah tog sig runt mobbning och komplex för ett i Sverige outtalbart namn (Sakari Nuottimäki), snubblade runt i musik- och skrivarkretsar och hamnade som kultförfattare i Indien. Maziar Farzin skriver om sin finsk-iransk-svenska uppväxt i Rinkeby utan att kunna smälta in i klass- eller etnicitetsförväntningar. Seluah Alsaati berättar om att se ut och betraktas som arab men att ha en minst lika stark finsk identitet. Domino Kai om att vara finsk rom och kämpa mot varje tänkbar fördom både mot finnar och mot romer – och att inte heller accepteras av finnarna.
Finlandssvenskar rymmer boken inga, heller inte finnar som inte vuxit upp i för- eller bruksorter. Det är på gott och ont. Som medelklassfinne kan jag känna mig ganska osedd, utsatt för en annan fördom sprungen ur Finlands djupt rotade klass-, språk- och främlingshat. Inbördeskriget 1918 satte spår som inte heller denna bok talar om, förföljelserna av svenskspråkiga som följde var en projicering som någorlunda kunde förena nationalister och socialister efter inbördeskrigets mordiska excesser. Och hatet mot överheten som är grundmurat.
Bokens historiska ram betonar en modern önskemyt utan mycket historiska eller arkeologiska belägg, att Finland blev koloniserat med våld och att den svensktalande överheten var inflyttad och till nöds lärde sig finska – man kan då lättare passa in Finland i postkoloniala teorier, till exempel Edward Saids begrepp ”orientalism”. Det är ett perspektiv med stora frågetecken, bland annat då samma lagar och rättigheter gällde i Finland som i övriga Sverige (inklusive politisk representation), och att begreppet kolonisering med långt större skäl skulle kunna tillämpas på södra Sverige och västkusten (där en invasion och hårdhänt tvångsförsvenskning faktiskt skedde), eller på Norrland som i så fall i väsentlig grad koloniserades senare än södra Finland.
Det är inte mycket som återstår av ett ”icke-koloniserat” Sverige.
Och överheten i Finland – främst adeln och prästerna – var i hög grad lokalt rekryterad, tvåspråkig och inte alls inflyttad, och utövade ett påtagligt inflytande på ett politiskt plan. Att det inte var så är en myt som odlats ivrigt i Finland sedan fennomanins glansdagar, och som ligger till grund för mycket av fientligheten mot det finlandssvenska. Det finns ingen anledning att även vi som vuxit upp på den svenska sidan ska svälja en propagandalögn som odlats lika ivrigt av vänstern som av den i Finland alltför starka och omedvetna finsknationalismen.
Gå till toppen