Sista gången jag såg Fidel Castro var på en presskonferens i Havanna strax innan han kollapsade. Castro uppträdde som om han var i toppform. Med van hand dirigerade han föreställningen. Bjöd på vassa utspel. Drog ner skratt. Såg till att alla närvarande fick med ett användbart citat till sina tidningar och sändningar.

Journalisterna som samlats den där dagen var som alltid när vid den här typen av tillställningar en brokig samling. De flesta var kubaner. Det fanns många latinamerikaner. Ett fåtal journalister var européer av vilka spanjorer och italienare dominerade. Jag var som jag brukar i de här sammanhangen, den ende från Sverige. Frågorna ställdes i turordning efter ett schema ingen förstod. Varannan fråga gick till en kuban. Jag följde många presskonferenser med Fidel Castro. Hans svar brukade alltid vara långa och invecklade. Men den här gången var det annorlunda. Svaren var fortfarande lika långa men vid flera tillfällen tappade han tråden.

Castro såg trött ut. Kinderna hade sjunkit in. Livsgnistan hade svalnat. Naturligtvis hade ingen av oss som satt där någon aning om att han redan då var svårt sjuk och börjat förbereda ett maktskifte. Någon möjlighet att få en egen intervju med Castro fanns alltså inte vid denna hans sista presskonferens. Några år tidigare hade dock situationen varit annorlunda. Av någon anledning gillade Fidel Castro utländska journalister som ställde utmanade frågor. Förmodligen var det därför jag till slut efter många prövningar fick en personlig intervju med honom.

Intervjun inledde jag som man brukar när man har en slipad person framför sig med att ställa frågor om det aktuella läget och om sådant som ligger honom nära. Sverige intresserade honom. I mitt anteckningsblock upptar diskussionen om Sverige flera sidor:

– Sverige är ett mycket intressant land. Er modell och ert samhälle. Ni har kunnat bygga upp en välfärd som är beundransvärd.

– Men ni har även haft tur. Ert läge långt upp i norra Europa har gjort att ni under mer än 150 år kunnat hålla er utanför alla stora krig som förstört alla andra europeiska länder. Därför fick ni ett försprång.

Under det radikala 1970-talet var relationen mellan Sverige och Kuba mycket god. Kuba var ett av Sveriges prioriterade biståndsländer och utbytet mellan länderna var stort på alla nivåer. Under 1975 gjorde till och med dåvarande statsministern Olof Palme ett besök i Kuba. Meningen var att Fidel Castro skulle göra ett återbesök året därefter. Men i valet 1976 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten och den nya borgerliga regeringen innebar en omläggning av Kubapolitiken. Inbjudan drogs in.

– Tyvärr blev det aldrig av att jag besökte Sverige, sa Castro när han mindes det inställda återbesöket.

– Jag skulle gärna ha velat besöka Sverige. Sverige är ett intressant land och ett intressant samhällssystem.Vilken betydelse anser du att Sverige har i världen? frågade jag.

– Under Olof Palme hade Sverige en stor betydelse. Då var Sverige en viktig röst i världen. Och en vän till Kuba. Men sedan Palme försvann… inte mycket. Det som händer Palme var tragiskt. Mycket hemskt med det mordet…

Fidel Castro ville sedan veta vad som hade hänt med mordutredningen. Vem låg bakom mordet. Hade någon blivit dömd? Med stort intresse tog han emot informationen samtidigt som han nyfiket granskade frågeställaren.

Intervju fortsatte och gick nu in på situationen i Kuba. Rådgivarna brydde han sig inte om. Svaret blev allt länge och mer invecklade när de gick in på detaljer om produktion och ekonomi och är i dag inte är värda att referera. I mina anteckningar har jag noterat att Fidel Castro påminde om en gammal egensinnig morfar som utan brådska gjorde som han ville och som valde att tala om det som intresserade honom.Men till slut hade jag nått fram till den intressantataste frågan:

– Señor Presidente, sa jag, vad kommer att hända med Kuba och den kubanska revolutionen efter er?

– Oj, vilka frågor du ställer, svarade Castro med ett leende.

Till en början gjorde han sedan som han alltid brukade när han fick en fråga han inte vill besvara. Han höll en lång och komplicerad utläggning om något helt annat ämne som låg honom varmt om hjärtat. Den här gången gled han in på Latinamerika.

– Vi latinamerikanska länder måste hålla ihop och glömma de konflikter vi haft. Det finns andra vägar för oss att gå än den som den industriella världen valt, sa Castro och fortsatte.

Minuterna gick. Fidel Castro fortsatte att mala på om Latinamerika och de möjligheter som finns för kontinenten. Men till slut måste det i alla fall ha varit något som fick Fidel Castro att stanna till och fundera över den där frågan som den långe svensken varit fräck nog att ställa.

Det glimmade till i ögonen. Sedan kom svaret:

– Visst, ingen är odödlig, sa Castro. Men det vore förmätet att tro att revolutionen bara bygger på en man och en mans idéer. Den kubanska revolutionen är mycket mer.

Han rev sig tankfullt i skägget och fortsatte:

– Den kubanska revolutionens idéer är inte bara en persons. Revolutionen är alla kubaners och dess idéer delas av alla. Och idéer dör inte. Revolutionen kommer därför att leva vidare långt efter mig.

– De enda som kan förstöra revolutionen är vi kubaner själva.

Till slut markerade Castro att den utmätta tiden var slut. Han nickade åt rådgivarna och livvakterna. Det hade därmed blivit dags att hitta på den där sista knorren som bör vara med i slutet av en intervju.

– Till sist, frågade jag, hur ska man dricka sin kubanska rom?

– Mojito, svarade Fidel Castro blixtsnabbt. Det är min favoritdrink. Mojiton är bästa sättet att blanda kubansk rom, det är det mest uppfriskande.