Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

David Nyman: Landsbygden lämnas åt högerpopulismen

Bild: Jenny Rydqvist
Jag kommer från en bruksort i det område som i teorin tillhör södra Norrlands inland, men som i praktiken tillhör ingenting alls. Det är så jag minns att vi som kollektiv kände oss under min uppväxt: som ett ingenmansland i alltings mitt. Vi hade ett geografiskt mindervärdeskomplex, ett Stockholmshat, men paradoxalt nog också en stark, uppblåst regionalistisk identitet. Det var väl en nödvändighet, snarare än något annat, att få känna sig stolt över det man hade. För vi hade något.
Många i min ort kom från den traditionella, svenska bonde- eller arbetarklassen. De, liksom deras föräldrar, jobbade inom lokal industri, lantbruk, offentlig sektor eller transport. Men de hade det bättre än tidigare generationer. De hade blivit en kroppsarbetande medelklass, produkten av 1900-talets svenska nationalstat: folkhemmet, arbetsmarknadslagarna, betald semester, den trygga sjukvården. De ägde platt-tv, hus och bilar, betalade skatt och tog därför de sociala och samhälleliga skyddsnäten för givna. Och det var ju en gång exakt det som var målet: att de rättigheter arbetarrörelsen kämpat för att ge dem skulle bli en självklarhet.
I takt med effekterna av den starkt framväxande globaliseringen såg jag hur orten började gå på knäna. De småskaliga lantbruken i trakten fick svårt att klara sig. Transportnäringen fick ohållbar konkurrens av utländska åkerier som tog mindre betalt. Till och med de säkra jobben i offentlig sektor försvann när vården centraliserades till större orter i länet. Och värst av allt: ingenstans i det offentliga samtalet pratades det om det som hände. Eftersom medier, akademiker och politiker – av mycket goda skäl – var fokuserade på att lyfta alla de berättelser som historiskt inte fått utrymme, fick det gamla narrativet om Sverige stå tillbaka: det om sådana som kallar sig ”vanligt folk”.
Sedan öppnade flyktingförläggningen.
Det är viktigt att påpeka en sak: många från min bruksort omfamnade flyktingarna. Att Sverigedemokraterna 2014 fick nära tjugo procent av rösterna i mitt gamla valdistrikt, en bra bit över riksgenomsnittet, har definitivt att göra med en genuin främlingsfientlighet – men att avfärda den bubblande vreden i min bruksort som ingenting annat än ren rasism är att ta en farlig intellektuell genväg. Det handlar, tror jag, inte heller i första hand om ekonomisk frustration eller könskonservatism, även om dessa båda frågor på många sätt är relevanta. Jag vill snarare hävda att det i botten – precis som i Trumps USA eller Farages Storbritannien – handlar om en djup samhällskonflikt där identitet, historia, klass och kulturella klyftor är kärnan.
För mig är den politiska utvecklingen där jag kommer ifrån inte alls chockerande. Jag förstår dem, precis som jag förstår Donald Trumps väljare. Jag växte upp med dem, de finns i min Facebook-feed. Jag bodde också granne med dem på den amerikanska västkusten. Och även om USA har andra historiska och sociala förutsättningar än Sverige kan det lära oss något om vårt eget land att superpopulisten Donald Trump för två veckor sedan blev vald till president för en av världens mest inflytelserika nationer.
I boken ”Strangers in their own land” menar den amerikanska sociologen Arlie Hochschild att en viktig faktor för Trumps framgång är väljarnas obestämbara känsla av svek. Och den gamla, svenska arbetarklassen upplever sig också sviken. Av den politiska eliten, av samhället, av den makt som en gång förde deras talan men nu för någon annans. När flyktingförläggningen öppnade i min bruksort tycktes en sak plötsligt bli mycket synlig för många: konkurrensen om de samhälleliga skyddsmekanismer som en gång skapats för svenska arbetare hade hårdnat. Som Hochschild uttrycker det: ”de är arga eftersom de upplever att minoriteter och invandrare ’tränger sig före i kön’”. Flyktingarna fick gratis busskort och bokade upp byns lilla gym och badhus för svenska skattepengar, som arbetarklassen – arbetslös eller ej – upplevde sig ha tjänat ihop. Hur politiskt rimligt det än var bekräftade det deras känsla av att bli förbigångna.
Känslan av svek har definitivt med landsbygdens uppenbara sönderfall att göra, och med upplevelsen av att hamna sist i kön, men den bottnar också i en identitetskris. Den svenska arbetarklassens självbild har varit statisk i sextio, sjuttio år, trots att både deras förutsättningar och världen omkring dem förändrats i grunden. Invandrarna, en viktig del av det Guy Standing kallar prekariatet, har bildat en sorts ny underklass och därmed tagit över arbetarklassens traditionella samhällsroll. De gamla arbetarna har helt enkelt skjutits upp på stegen. Det är egentligen inget nytt för sociologer och andra akademiker: svenska arbetare har som kollektiv ökat sitt ekonomiska kapital successivt under lång tid, och sociologin har diskuterat klassamhällets omstrukturering i decennier. Men för dem det faktiskt gäller har deras gemensamma, materiella klassresa blivit synlig först med de senaste årens flyktingvåg. Det finns plötsligt en grupp som är mer utsatt. Ilskan, som förr vändes enbart mot eliten, vänds nu även nedåt. Eftersom det är enkelt, eftersom gruppen invandrare är tydlig och visuellt avgränsad, utgör de en tacksam måltavla för skuldbeläggande och politisk oro.
Samtidigt har det postindustriella samhället söndrat det solidariska kollektiv vit arbetarklass en gång tillhörde. Det gemensamma medvetandet sackar efter, klassidentiteten har inte hunnit ställas om. Kvar blir individer som upplever sig vara något de inte är, som har det bättre än de tror, och som slåss för rättigheter de redan besitter. Det är inte bara ett kulturellt gap mellan dem och den urbana, intellektuella medelklassen – det är ett gap mellan deras självbild och verkligheten.
Mycket lite av det ovanstående låter rationellt, eftersom det inte är det. Men även det irrationella kan vara ett faktum med högst reella effekter.
Hochschild hävdar att för att förstå Trumps väljare måste man förstå hur han borrade sig in i deras självbild. Det har en svensk motsvarighet. I en ny opinionsundersökning, gjord på uppdrag av Dagens Industri, säger 48 procent av de tillfrågade att de tycker att Jimmie Åkesson förstår ”vanligt folk”. Det är bäst av alla partiledare. Medan kulturella värden dominerar det offentliga samtalet pratar Åkesson, liksom Trump i Rust Belt-staterna, om jobb på landsbygden, rätt till heltidsarbete inom vården, krafttag mot ”den obalanserade konkurrensen inom åkerinäringen” – allt min bruksort behöver. Han lovar att de som glömts bort ska kommas ihåg igen, och det är kanske det mest intelligenta en svensk politiker kan göra just nu.
Arlie Hochschild, liksom flera andra forskare, sociologer och författare i USA, är trots många olikheter ganska eniga på en punkt: förbittring över den högerpopulistiska samhällsrörelsen föder bara mer förbittring. För att förstå krävs empati, och utan förståelse är det nästan omöjligt att hitta grund för enighet. Juridikprofessorn Joan C Williams skriver i Harvard Business Review: ”Den största risken i dag, för mig och andra amerikaner, är att fortsätta vara omedvetna om klass.” I Sverige skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet att ”pratet om den vita mannen är en klassföraktande demagogi som lägger dimridåer för den komplexitet som får människor att lyssna på högerpopulister”.
Men hon påpekar också något annat: det finns studier som visar att arbetarklassen har moralkonservativa drag. Jag minns högstadiet, när jag började lyssna på indiepop och använda kajal: många i byn kallade mig bög och vissa hotade att bussa hundarna på mig. De var alla vita män. De var alla arbetarklass. De hade alla tydliga uppfattningar om vad män och kvinnor var, hur världen såg ut samt vad som inte platsade i den. Och de kände alla att deras livsföring hotades av den könsstereotyp jag råkade luckra upp med mitt smink. Att förstå dessa män är viktigt, att förstå att det finns mer övergripande mekanismer bakom deras moralpolitiska syn är ännu viktigare. Men lika viktigt är det att inte acceptera deras världsbild, eller deras uppfattning om flyktingarna som just nu utgör nästan tio procent av min uppväxtorts befolkning.
Det är svårt att berätta historien om ett land, eftersom det finns så många historier att berätta. Men om vi låter berättelsen om svensk landsbygd, arbetarklass och "vanligt folk" hamna i skymundan, då ger vi bort kontrollen över vårt nationella narrativ till högerpopulismen. Och den som äger det narrativet har en chans att forma identiteten för den nya samhällsklass som växer fram ur askan av Sveriges gamla arbetarkollektiv.
Gå till toppen