Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 332 med Elvis: Winter wonderland

När Elvis en vårdag 1971 klev in i studion i Nashville hade producenten Felton Jarvis pyntat med juldekorationer, inklusive en samling färgglada om än tomma paket av amerikanska mått.
Mannen som låg bakom alltsammans, managern Tom Parker, hade skickat ett julkort där han poserade med Snögubben Froste. En text hade han också plitat ner. Den förkunnade dels att han önskade en jul-lp, done by Elvis as only he can do it, dels att This is a special inspiration photo not to be sold. (Och det är därför jag inte har bilden; fotot ni ser föreställer Elvis och Parker, fem år tidigare då Elvis spelade in julsingeln ”If everyday was like christmas”).
Om detta beställningsjobb sägs ofta att Elvis avskydde uppdraget, och att det märks. Det är inte riktigt sant; stora delar av albumet ”The wonderful world of Christmas” är rätt fina, och vittnar antingen om att Elvis trots allt jobbade upp lite inspiration eller om att han bara var så proffsig att han lyckades fejka. Han hade onekligen vanan inne.
”Winter wonderland” är dock inte någon av dessa; här kan en lomhörd höra att Elvis är uttråkad. Aldrig blir det så uppenbart som i avrundningen, när han och bandet helt okänsligt för vad låten är och handlar om bromsar in till halvtempo och jammar loss lite grann. För att bli kvitt tristessen, får vi anta, och för att komma snabbare i mål (lp:n var i anständighetens namn tvungen att vara uppemot 35 minuter lång). James Burtons gitarrsolo skvallrar inte heller direkt om att inspirationen slagit ner i studion.
Elvis hurtiga version
Nu är det väl inte en stor sång ens till att börja med; varken Bob Dylan eller Radiohead har lyckats få mig att ändra den uppfattningen.
I ett helt annat sammanhang skrev jag för några år sedan en längre text om just den låten, med utgångspunkt i textraden In the meadow we can build a snowman/And pretend that he is Jackson Browne. Där nämner jag också Grandaddys låt ”Alan Parsons in a Winter Wonderland”, men jag lovar: resten av artikeln är hyfsat seriös.
Låten skrevs alltså på 30-talet och blev en hit när Johnny Mercer sjöng den 1946. Ja, den har någonting – i den tappningen. Och, ja: den är en klassiker, en sång som kräver att man som uttolkare hittar ett förhållningssätt. Kom Elvis dithän? Det kan diskuteras. Jag tycker mest det låter som att han försöker undvika låten.
Antagligen är det ingen slump att när den 2008 paketerades om för det hiskeliga albumet ”Elvis Christmas Duets” – en av dessa morbida satsningar, som döda musiker då och då drabbas av – finns det ingen duettsångare kvar när vi kommer fram till detta spår, det 13:e. Det har nog inte enbart med skrock att göra.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen