Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Sofie Dahlstedt: Hur ska man våga släppa sitt barn till skolan?

I en tvårummare med fransk balkong som vi blåste såpbubblor från på våren bodde vi han och jag. Visst, det sköts heroin på innergården ibland, och jo det var polisrazzia en gång i knarkfabriken på översta våningen där det sägs att en tjej hade blivit knivhuggen av sin knarklangarkille.
Och jo, dansken under hade fest varje kväll men vi älskade den där tvåan som bara var min och hans. Länge trodde jag att vi skulle bli kvar där, min unge och jag, och att innerstadsskolan som låg alldeles bredvid skulle bli hans hemskola.
Vi gick förbi skolgården flera gånger om dagen. Nästan varje dag såg jag barn springa ut från skolan, sicksacka mellan bilarna, korsa gatan och försvinna ner mot stan. Flera gånger gick jag in på skolgården och letade efter vuxna efter att ha hittat ledsna barn som gjort sig illa eller hade blivit slagna.
Min son gick på en superbelastad och stressig förskola i samma kvarter och jag intalade mig dagligen att allt var som det skulle. Alla sa att allt var normalt. Men han vande sig aldrig vid att personalen ständigt byttes ut, eller vid den höga ljudnivån och stressiga stämningen. Han grät varje morgon i ett års tid. Rymde faktiskt en gång.
Kanske fick han nog, för han tog i alla fall på sig stövlarna och gick ut en dag, utan att någon märkte något. Det var tur att trädgårdsarbetaren på innergården var på alerten för personalen hade då inte tid att vara det.
Länge ignorerade jag alla tips från ängsliga, medelklassiga kollegor och bekanta, som trots sina starka åsikter om orättvisor i samhället, ändå inte tvekar att peta in sina ungar på föräldrakooperativ, friskolor och mindre skolor i villaområden med hög personaltäthet. Jag har lyssnat med ett öra på tips om blanketter och datum hit och dit. Tänkt: ska vi ha gated communities också när vi ändå håller på?
För två år sedan flyttade vi, av flera skäl, till ett barnvänligare område och han går på en liten förskola som är som en lugn oas i jämförelse. Jag tackar LIVET för detta. Varje dag. Ångrar mig inte en sekund.
Om ett år ska mitt barn börja skolan i Malmö och jag känner, förmodligen som alla andra föräldrar, en viss oro. Eller stryk det. Jag menar skräck. Skräck inför tanken på att han en dag kanske blir mobbad, slagen, eller hånad. Över att han kanske lär sig att slåss, håna och mobba. Över att vuxna inte ser honom, hinner med honom.
Efter den senaste tidens skriverier om läget med skolorna i Malmö - Värnhemsskolan, Johannesskolan, Rörsjö-Zenith för att nämna några - har jag försatts i någon slags ångestspiral som jag ännu inte tagit mig ur. Jag har tappat det. Jag har googlat Waldorfskolor och Montessoriskolor, byaskolor och fan och hans moster, för att vara helt ärlig. Jag är inte ett dugg vettig eller rimlig. Bara rädd och orolig. Det spelar ingen roll hur kritisk och medveten jag tror mig vara i vanliga fall: när det kommer till mitt barn är jag drastisk och tunnelseende.
En pappa till ett barn i den där klassen på Johannesskolan berättade förra veckan om hur han förmått sin mamma att flytta till Sverige, för att hans barn skulle slippa gå på fritids. Det drabbade mig ända in i själen. För den där känslan, att vilja dra i alla trådar och vara beredd att göra vad som helst för att ens barn ska ha det bra, är förmodligen en känsla som förenar nästan alla föräldrar.
Å andra sidan: vetskapen om att alla inte kan dra i trådar över huvud taget.
Och vad händer när de som kan flyttar, byter, fixar och trixar? Jo, en redan segregerad stad blir mer segregerad. Det är självklart inte lösningen. Alla skolor i Malmö måste hålla lika hög kvalitet. Det är inte ett orimligt krav.
Men nu när det är som det är, kan någon berätta för mig hur man gör för att våga släppa iväg sitt barn till skolan i denna stad?
Kan någon berätta: hur orkar föräldrahjärtat med?
Gå till toppen