Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anna Axfors: Krigets skugga ger ingen svalka

Tidigare i höst reste Anna Axfors till Ukraina och såg ett land där livet och poesin präglat av kriget.

Tjernivtsis judiska begravningsplats.Bild: Anna Axfors
Tidig höst. Det är varmt i västra Ukraina vid den här tiden. Jag visste det, har packat för det, men till och med ukrainarna är förvånade över värmen. Det är så varmt. Jag har inte varit utomlands så mycket men börjar förstå att jag är en sådan som får resfeber. Är rädd för allt – flygresan, tågresan – trots att det inte är rationellt är jag rädd under flygresan, till och med tågresan. Allt skrämmer mig. Dessutom är det en krigsdrabbad nation vi är på väg till, men Ukraina är ett stort land, Europas största om man inte räknar med Ryssland, och det är bara i delar av östra Ukraina som det är verkligt farligt.
Det är så varmt. Jag har inte varit utomlands så mycket men börjar förstå att jag är en sådan som får resfeber. Allt är jag rädd för: flygresan, tågresan, fast att det inte är rationellt. Dessutom är det en krigsdrabbad nation land vi är på väg till, men Ukraina är stort land, Europas största om man inte räknar med Ryssland, och det är bara i delar av östra Ukraina som det är verkligt farligt.
Vi är några svenska poeter som reser tillsammans för att delta i ett översättningsprojekt och besöka två poesifestivaler i två olika städer: Meridian Czernowitz och Book Forum i Lviv.
När vi anländer till Tjernivtsi möter några volontärer oss med blommor.
Vi har rest hela dagen och klockan är tolv på natten men volontärerna tar oss till en restaurang eftersom hotellet vi ska bo på är bombhotat. Ingen säger det rakt ut, men det kommer fram ändå. Jag blir nästan lugn, jag visste att det skulle hända något hemskt med mig någon gång och nu ska jag alltså bombas ihjäl. Jag äter avokado och räkor för tjugofem kronor. Det går inte att få reda på vad som ligger bakom bombhotet, kanske vet ingen eller så är det ingenting man talar om, i alla fall inte med besökare.
Volontärerna pluggar engelska, franska och tyska. I Ukraina liksom i många andra länder studerar man bara om man har råd eller får så högt betyg på intagningsproven att man kan få stipendium. Våra volontärer hör till dem som fått högt betyg.
Det tar flera dagar att förstå hur jag ska förhålla mig till dessa tjugoåriga studenter, de står hela tiden strax bakom och frågar vart jag vill åka eller om jag vill ha något. Till slut ber jag dem fixa tamponger, det blir sådana där Tampex som någon säger är katolska för att man slipper nudda sitt eget kön.
Jag röker mycket, för cigaretter kostar sju kronor. Vi åker taxi överallt, det kostar ingenting. I taxibilar och barer spelas hela tiden coverversioner av amerikanska poplåtar, Sia på ukrainska eller ryska som om Sovjet aldrig fallit.
Vi sitter på hotellets lummiga uteservering, jag beställer citroner. En vild och beige katt kommer och stryker sig mot mitt ben.
Jag känner mig sjuk i huvudet av värmen och av att kunna köpa vad som helst.
Kvällen efter sitter jag på hotellrummet och hetsskriver när någon plötsligt kliver in och säger: sorry, it’s evacuation of the hotel. Den här gången tar det bara femton minuter för polisen att söka igenom hotellet och jag känner mig osäker, men också redan lite van.
När vi sitter och fikar med volontärerna och några poeter en dag så frågar jag om de känner någon som dött i kriget. Det kanske är lite plumpt, men jag måste få en uppfattning om krigets påverkan på dem som inte lever i själva zonen. Alla nickar och en börjar gråta. Alla har förlorat någon. Trots att det bara är en del av östra Ukraina som är en krigszon, så är hela landet i krig. Jag försöker föreställa mig att leva här genom att multiplicera min egen irrationella rädsla med hundra. Jag säger förlåt. Poeten Iryna Tsilyk börjar förklara:
– Det kanske låter konstigt men det har blivit vardag. Man pratar inte alltid om det, men man tänker på det hela tiden.
Poeten iryna Tsilyk.Bild: Alex Zakletsky
Hon är född 1982 och har bott i Kiev hela sitt liv. Hon är även filmare och tycker att jag och min kollega påminner om Liv Ullmann och Bibi Andersson i "Persona"när hon hör oss prata svenska.
– Jag trodde aldrig att jag skulle ha en liten son för vilken krig är något normalt. Jag växte upp i Sovjet, men det var en bra barndom. Ordet krig var något avlägset
- Men jag är väldigt lycklig för min man kom tillbaka från fronten för en månad sedan, han har varit borta ett år. Han är också en författare. Artem Chekh heter han.
Kriget och väntan på Artem har letat sig in i Irynas poesi. Hon har ingen längtan efter att skriva självbiografiska dikter, men kriget har gjort det nödvändigt:
_
En dag till – sedan ska jag tvätta hans uniform med alla dess tecken på
utmattning, rädsla och ilska, med dess gräsfläckar på knäna,
och sedan kommer vi sitta bredvid varandra med tomma ansikten,
och jag ska plocka ut alla hågkomster från hans minne.
_
En punkt på festivalprogrammet är diktuppläsning på Tjernivtsis judiska begravningsplats. Närmare en miljon judar mördades i Ukraina under andra världskriget. Här vilar några av dem. Iryna läser snabbt, mörkt och rytmiskt. Jag förstår inte orden men jag förstår poesin. Några män avbryter och säger åt henne att hålla micken rätt, men hon håller micken rätt, hon har gjort hundratals läsningar de senaste åren, bland annat vid fronten (hon har aldrig haft en så uppmärksam publik som då och en soldat gav henne en pistolkula i present). Rösten fyller upp de trasiga tegelväggarna i rotundan med liv, som en hyllning till evigheten. Vi står inne i en helig judisk byggnad från 1905 som också varit bårhus. Det är så varmt ute men här inne är det svalt.
Tjernivtsis judiska begravningsplats.Bild: Anna Axfors
I ett angränsande rum växer det träd. Där utanför finns femtiotusen gravar och fyra massgravar, samtidigt springer en massa vilda hundvalpar omkring där, helt nya i världen. Jag klappar dem fast man inte ska, och jag märker hur de älskar det, hur de är menade att vara med människor.
I "Bön för Tjernobyl" skriver Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj om de strålskadade ukrainska och vitryska byarna, de är övergivna och naturen och djuren har tagit över. I en berättelse om återvändaren Zinaida Jakovlevna Kovalenka står det: “Det händer att skatorna släpar ut ägg ur hönshuset. Jag schasar inte bort dem i alla fall. Vi har ju drabbats av samma olycka allihop. Jag schasar inte bort någon!”
Dessa platser där djur och natur tagit över är som Ukraina självt, bortglömda men levande.
Poeten Andriy Lyubka ger intryck av att vara less på kriget, som om det var en störig stalker. Han är född 1987 och ser ut lite som en Stureplanskille. Om poeter som Iryna och hennes man ägnar sig åt ukrainarnas situation så blickar Andriy utåt, mot väst. Han vill inte ansluta sig till armén, utan ser istället till att kunna resa mycket med hjälp av inbjudningar till författarvistelser. Det måste finnas tid att skriva om man vill släppa böcker.
– Det har funnits ett behov bland ukrainska författare att ansluta sig till armén och sedan skriva om det, i något slags Hemingwayanda. Men att verkligen göra det … det är inte mysigt.
Andiy Lyubka, poet.Bild: Alex Zakletsky
Han inspireras av den amerikanska beatgenerationen och vill föra in citylivet i den ukrainska poesin, och han är arg på att infrastrukturen inte byggts upp ordentligt efter Sovjet. Kyrkor har man byggt upp men inte järnvägar, vägar.
– Du kan se vackra byggnader här, för vissa människor är rika, men landet är fattigt. Jag önskar man kunde gå på toaletten på ett tåg utan att vända i dörren.
Hans verk har titlar som “Sleeping with women” och “This woman, shaving her legs in your bathroom”. Kanske är det progressivt i ett land där religionen efter förbudet i Sovjet tagit revansch och nu har relativt stark ställning. Jag frågar om det handlar om litterär frigörelse – att skriva om sex, kärlek och kvinnokroppen
– Jag tycker inte att jag skriver om sex. Jag kan använda ordet sex, men det är symbolik för något annat. Jag skriver inte om sex. Däremot skriver jag om kärlek.
Mellan raderna i hans dikter ser jag ändå spår av landets situation och historia:
…_
Ni två är inte menade att vara tillsammans,
du säger detta till dig själv: «Det blir bäst så»
I stunder av ovanlig ömhet säger du
att du inte tror de har kärnvapen
inga kärnvapen alls, och du börjar känna dig som ett arsle.
…_
På gatan kommer det fram tjejer och vill ta selfier med Andriy. Plötsligt sträcker han fram en liten tygpåse till mig och säger i förbifarten “den är till dig”. Om man klämmer lite på den så börjar den lukta, och den luktar som Axe-parfym. Det är för vårt samarbete med översättningen av mina dikter. Jag blir väldigt glad.
Den sista kvällen sitter vi med Iryna på Vapiano (som i Ukraina ses som ett mer exklusivt ställe än i Sverige, det finns bara två stycken).
– Vi har delats upp i parallella världar. Vissa gömmer sig för kriget, men det kommer och tar en på ett eller annat sätt. Jag förstår dem som beter sig som om ingenting har hänt, jag vill också blunda, för jag är väldigt trött. Men vi måste skriva.
– Vi förändras så fort nu, vi måste förstå vad som händer. Poesi är en passande form då. Det är här och nu. Och litteraturen förändras lika snabbt. Språket förändras, det kommer nya ord som var döda men nu blir levande. Också symboliken i ett ord förändras.
Och jag måste fråga en sista sak: Vad skulle ukrainarna önska att övriga Europa gjorde? På det kan Iryna inte svara, men till slut hittar hon några ord:
- Vi känner oss mycket ensamma.
Gå till toppen