Förväntningarna var stora när Malmö högskola invigde Niagara-huset i mitten av oktober 2015. För 750 miljoner kronor skulle 4500 studenter och 500 anställda få tillgång till Sveriges modernaste lokaler för forskning och undervisning.

Med ledorden "mötesplats, kommunikation, öppenhet, flexibelt och innovation" skulle Niagara erbjuda "stimulerande kunskapsmiljöer för studenter, forskare och lärare", lovade högskolans ledning.

Och så blev det. För en del av personalen. Men knappast för alla.

Jean Hudson, professor i engelska och lingvistik möter upp på bottenplanet i Niagara.

– Och har du sett några böcker här? Något som tyder på att det här är ett blivande universitet? Det skulle kunna vara en galleria eller en järnvägsstation, säger hon.

De tre huskropparna är byggda kring ett enormt ljusschakt. Schaktet - som ger viss svindel - omges av öppna våningsplan och längst ut, mot ytterväggarna av kontor och undervisningslokaler. Studenterna släpps upp till våning sex – därutöver får bara lärare och administrativ personal röra sig.

– Studenterna klagar på att det inte finns några ställen att sitta och arbeta. De beger sig till Orkanen istället, säger Jean Hudson.

Niagara ritades av danska Lundgaard & Tranberg Arkitekter. Besluten om den inre utformningen togs av högskolans dåvarande ledning 2012. En viktig del i beslutet – och ett sätt att spara golvyta och därmed pengar – var att införa öppna kontorslandskap.

Medarbetarna skulle inte ha några fasta arbetsplatser, utan slå sig ner där det gick. Modellen kallas aktivitetsbaserade arbetsplatser, eller ABW.

Annat som lärarna ogillar är att huset gör att chanserna till spontana möten med studenter blir färre, eftersom studenter inte släpps upp på de våningsplan där lärarnas arbetsplatser finns.

– Och ska jag handleda måste jag varje gång boka ett kalt mötesrum, eftersom vi inte har något eget kontor med böcker och material att tillgå, säger Jean Hudson.

På kontorsplanen är det nytt och fräscht och med strålande utsikter över hamnen. Men det är också ömsom trångt, ömsom ödsligt, när Sydsvenskan och HD går husesyn. Några avdelningar har valt att trycka ihop sig för att skapa små, fasta arbetsplatser, men många ytor gapar tomma.

– Det märkliga är ju att det finns massor av plats. Men eftersom vi inte har några vettiga egna arbetsplatser, väljer folk att jobba hemma istället. Och studenterna går till Orkanen snarare än sitter här, säger Jean Hudson.

I studenternas våningsplan längre ner är golvytorna betydande och alla grupper med ståbord och höga barstolar upptagna. Av de många arbetsplatser som finns längs räckena är endast ett fåtal upptagna, trots att det är en vardag mitt i terminen, strax efter lunch.

Redan hösten 2015 var missnöjet stort med de nya lokalerna, vilket Sydsvenskan och HD också rapporterade om. Vid denna tid menade fastighetschefen Birgitta Wikman att missnöjet med det nya nog mest var en vanesak. ”Det är bara bra att röra på sig. Mycket handlar om vana. Det tar tid att landa i en ny miljö”, menade hon.

Men kritiken har inte lagt sig. Tvärtom: missnöjet har tilltagit bland medarbetarna. En nyligen genomförd arbetsmiljöenkät med Niagarapersonalen – som jämför åren 2015, före flytten, och 2016 – formar sig till en hård dom över prestigebyggnaden.

Andelen av de cirka 450 medarbetarna som väljer att jobba hemma tre eller flera dagar i veckan har i nästan fördubblats efter flytten till Niagara. Av undersökningen framgår även att de gemensamma fikarasterna blivit färre, att sammanhållningen mellan grupper försvagats och att det sociala stödet från kollegorna har sjunkit.

– Jag kan inte säga att jag blev förvånad. Jag visste ungefär hur många ser på den här förändringen, säger Ingrid Dackert, dekan på fakulteten för kultur och samhälle (KS).

Hon säger att processen kring Niagara blev ett byggprojekt, snarare än ett projekt för att utveckla verksamheten.

– De som skulle arbeta i huset fick väldigt litet inflytande, trots att de lämnade synpunkter många, många gånger.

Av Niagaras cirka 500 anställda skulle fyra av fem föredra att ha ett eget rum, visar undersökningen. Och 40 procent av dem känner sig iakttagna "nästan alltid" eller "ofta". Motsvarande siffra i fjol var sex-sju procent. Innan flytten kände sig åtta procent störda av kollegors telefonsamtal, idag är det 42 procent.

Christina Waern, adjunkt i svenska, är en av dem som i samråd med sina kollegor skaffat sig en liten fast arbetsplats på åttonde våningen.

– Det är svårt att jobba ostört och nästan omöjligt att koncentera sig ordentligt. Kollegor kommer och går, telefoner ringer och det är omöjligt att arbeta en längre tid utan avbrott. Det påverkar arbetet negativt", säger Christina Waern.

Hur Niagarabygget genomfördes har kartlagts av högskolans internrevision. Rapporten beskriver flera brister, framför allt kring förankring och ledarskap. Huset sattes före medarbetarnas behov, för att hårdra.

– Förankringen har varit ett problem. Personalen har fått säga samma sak om och om igen, men i slutändan känner många att deras synpunkter inte lyssnats på, säger Catarina Coquand, dekan på den andra fakulteten i Niagara, Teknik och Samhälle.

Nu pågår ett internt arbete för att försöka bygga om i lokalerna. Framför allt vill man försöka få fram fler mindre rum åt forskarna. Men om alla som vill ska kunna få stänga en dörr om sig, kan inte ledningen säga idag.

– Vi försöker komma till rätta med det här. Redan i våras kom vi fram till en hel del som behövde åtgärdas. Men det hanns inte med under sommaren utan håller på nu under hösten, säger Ingrid Dackert.

På ett djupare plan handlar det om värdigheten i jobbet, säger Jean Hudson. Att man efter att ha ägnat 30 år eller mer åt att specialisera sig på ett ämne inte upplevs kompetent nog att avgöra i vilka former man presterar och trivs bäst.

– Varför gör man så här? Vad är syftet? Det enda jag kan se är att vi ska känna oss utbytbara, trots att det är vi som sysslar med den egentliga kärnverksamheten på högskolan.

Huset är på 25 000 kvadratmeter och rymmer undervisnings- och arbetslokaler för 4500 studenter och cirka 500 forskare.

Arbetsplatserna är i huvudsak av flexkaraktär - det vill säga, inga fasta arbetsplatser utan man sätter sig där det är ledigt.

Flexkontor, där medarbetare inte har några fasta arbetsplatser, har inget gott rykte. Men faktum är att de inte per automatik skulle vara sämre än traditionella kontor.

– Cellkontor och flexkontor är ungefär lika bra, ur de anställdas synvinkel. Det som är sämst är öppna, stora kontorslandskap, säger Christina Bodin Danielsson, som är arkitekt och forskare på Stockholms universitet.

Sämst trivs man i kontor där man sitter tre-fyra personer tillsammans i mindre rum, visar hennes stora enkätundersökningar.

Men flexibla kontor – utan egen fast plats – kan göras mer eller mindre bra. Välfungerande flexkontor är avhängigt att det finns tillräckligt med smårum för olika behov. De fungerar också mindre bra om medarbetarna ofta måste ha mycket material framme, som referenslitteratur.

– Jag har själv varit på Niagara och tittat, och det såg ut som man inte hade så mycket av extrarum, säger Christina Bodin Danielsson.

Forskare behöver möjlighet till tystnad för att kunna jobba ostört och det går att ordna även på bra flexkontor.

– Men på Niagara verkar det som de flesta kan koncentrera sig bättre hemmavid. Det är lite sorgligt. Något har gått fel här.

Hennes forskning visar att många arbetsplatser med flexkontor fungerar bra och uppskattas av personalen. En förklaring kan vara att flexkontor ofta ersätter äldre lokaler och uppfattas som en förnyelse av verksamheten. Men för att det nya ska landa rätt krävs en bra process. Och hennes forskning gäller flexkontor i allmänhet, inte i specifikt akademiska- eller forskningsintensiva miljöer.

– Flexkontor ska ju också vara flexibla, det ingår ju. Och därmed ska de ju kunna förändras och anpassas efter behov.

En annan myt, menar Christina Bodin Danielsson, är att flexkontor automatiskt skulle spara kvadratmeter och därmed pengar.

– I vissa fall minskar ytan, i andra fall inte. Många får mycket bättre kontor, trots att ytan är mindre. Det handlar om hur huset ser ut och om arkitekten är kompetent eller ej.