Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Vilse på kunskapsresan. Låt pedagogerna visa vägen.

Arbetsro i skolan kan få fler att räcka upp handen.Bild: JESSICA GOW / TT
Terminen går mot sitt slut, men skoldebatten lär ändå bli ovanligt intensiv under de närmaste veckorna. Två av de tyngsta internationella kunskapsmätningarna, Timss och Pisa, ska presentera sina senaste resultat, den förra under tisdagen och den senare den 6 december.
De senaste upplagorna har varit minst sagt dyster läsning. Jämfört med jämnåriga i andra OECD-länder har de svenska eleverna halkat efter rejält.
När Pisa 2012 presenterades häromåret slog siffrorna ner som en bomb på politisk nivå. Inte i något annat land hade kunskaperna sjunkit så mycket på så kort tid. Försämringen har rent av pekats ut som en av de avgörande orsakerna till skiftet vid makten i valet 2014.
Det är med andra ord inte konstigt om de skolpolitiskt ansvariga nu börjar bita på naglarna. Men skolforskaren Daniel Pettersson anser att politikerna borde behärska sig.
"Jag hoppas att resultaten ska användas med sans", sade han i en TT-intervju på söndagen.
Sedan debatten om de dalande resultaten tog fart har ett flertal stora, skolpolitiska reformer genomförts. Men kunskaperna har ändå inte förbättrats – tvärtom.
Det manar till eftertanke.
Petterson tror för sin del att politiker lagt för stor vikt vid makrolösningar medan mycket av problemen funnits på mikronivå. Det har satsats på stora grepp som tidigare betyg och ändrade kursplaner, med allt vad det inneburit av administrativa bördor. Medan lärarna snarare hade behövt arbetsro och mer tid att ägna sig åt eleverna.
Andreas Schleicher – direktör för OECD:s utbildningsdirektorat och ansvarig för Pisaundersökningarna – går ännu hårdare åt svensk skolpolitik. Det gick snett någon gång i början av 1990-talet, framhöll han i Svenska Dagbladet i helgen.
"Det finns ingen tydlig nationell linje, ingen stark betoning på vilken roll läraren ska ha. Allt är väldigt isolerat och fragmenterat. Ett skolsystem måste vara mer än tusen individuella skolor."
Det kan noteras att han tycker sig se början till denna trend i samma veva som kommunaliseringen av skolan. Föga förvånande – med 290 huvudmän istället för en har det varit som upplagt för skolsystemet att glida isär.
Staten hade gott kunnat återta huvudmannaskapet för skolan. Då hade det blivit lättare att värna den tydliga nationella standard för god utbildning som Schleicher efterlyser.
Han rekommenderar också satsningar på lärarnas löner och arbetsförhållanden. Där har Sverige kommit en bit på vägen med förstelärarreformen och lärarlönelyftet. Men mer behöver göras och då inte minst för att låta pedagogerna ägna mer tid åt undervisning och mindre åt administration. På alltför många skolor krävs dessutom verkligt grundläggande åtgärder för att förbättra arbetssituationen. I en stökig eller hotfull miljö får naturligtvis både elever och lärare svårt att prestera på topp.
Ingenting talar egentligen för att de nya upplagorna av Timss och Pisa skulle visa på något större trendbrott för Sveriges del. Det tar tid att höja kunskapsresultat. Och Schleicher varnar, liksom Pettersson, för att fästa för stor vikt vid internationella mätningar.
Flera länder har haft sina egna Pisadebatter. Sverige utmärker sig möjligen genom att mätningarna varit mer politiskt styrande, menar Petterson.
Den tendensen grundar sig förstås i en hedervärd ambition. Sverige ska konkurrera med kunskap, brukar det heta i de politiska högtidstalen. Helt rätt, och inte minst i det perspektivet måste det tas på stort allvar när kunskapsresultaten sjunker en längre tid. Ett land med högre löner, men lägre kunskaper än i konkurrerande länder har knappast framtiden för sig.
Samtidigt finns det skäl att betänka varför situationen ser ut som den gör efter decennier av omorganisationer och pedagogiska experiment. Ytterligare politisk klåfingrighet är det sista skolan behöver.
Det viktigaste arbetet för bättre kunskaper är det som redan utförs ute i landets klassrum. Skolpolitikerna – och föräldrarna – kan behöva ta ett steg tillbaka och låta pedagogerna göra sitt jobb.
Gå till toppen