Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 333 med Elvis: Wonderful world

”Wonderful world”? Jag vet vad ni tänker. Louis Armstrong!
Men nej, denna ”Wonderful world” är en helt annan. För tydlighetens skull kan vi kalla den ”WW II”. Den har en historia slirig och intressant nog för att fylla bokbord efter bokbord i julhandeln.
Den började sitt liv i de brittiska uttagningarna till Eurovision Song Contest 1968. Låten förlorade, men det var vinnaren som framförde den. Hur så? Enkelt: Cliff Richard – idag känd som Sir Cliff; tidigare, långt tidigare, känd som Englands svar på Elvis – sjöng samtliga tävlingsbidrag. Cliff sjöng istället ”Congratulations” till seger och till en andraplats i den interationella tävlingen.
Cliff Richard må ha besegrat sig själv, fyra gånger om, men mot General Franco hade han ingen chans. Dokumentärfilmaren Montse Fernandez Vila har ganska övertygande visat hur tävlingen riggades av Francos hantlangare, för att se till att 1969 års tävling skulle hamna på spansk mark. Med ett enda poäng fick det brittiska bidraget stryk av den utomordentligt fåniga ”La la la” som sjöngs av Massiel.
Med förlorarlåten ”Wonderful world” hamnade Cliff trots allt på en hedrande tredjeplats i den brittiska uttagningen; han framförde ytterligare tre nummer som hamnade längre ner i resultatlistan.
Min favorit? Givetvis ”The sound of the Candyman’s trumpet”. En låt med den titeln kan inte vara kass. Varför kunde inte Elvis ta sig an den istället?
Allra sist bland de sex låtarna var ”Do you remember”. Någon hade uppenbarligen glömt att Cliff redan fyra år tidigare gett ut en låt som hette just så. Förbryllande nog hamnade den på singelbaksidan till något som hette ”Wonderful life” – att hitta på nya och fräscha sångtitlar är inte lätt. (Att Cliff också han hade en låt som hette ”La la la” behöver jag väl inte ens påpeka. Eller att den ingick i en film, i en scen där han och The Shadows befinner sig i Spanien; ”La la la” är ju, som vi sett, spanska.)
Men nu tappade vi den tunna tråden. Låten för dagen är och förblir ”Wonderful world”. Den skrevs av engelsmännen Guy Fletcher och Doug Flett. Förväxla inte Guy Fletcher med killen med samma namn som spelade i Dire Straits – det är inte samme kille, men bra nära ändå: Dire Straits-Guy är brorson till vår Guy.
Som sagt: att hitta på fantasifulla och nya namn är inte lätt.
Fletcher/Flett skrev rätt många låtar åt både Cliff och andra brittiska artister, från Tom Jones och Bay City Rollers till Chris de Burgh. Mer förvånande är att de lyckades få Elvis att ta sig an tre. Efter ”Wonderful world” följde ”The fair’s moving on” och en förvånansvärt trovärdig countrylåt: ”Just pretend”.
Men att skriva två olika låttexter till en och samma låt och en och samma låttitel? En baggis. Utöver titelfrasen, och det lite jolmiga budskapet, finns inte mycket gemensamt i det som flödar ur munnen på Elvis och Cliff. I originalet heter det att I know that one day, some day, our dreams will all come true. Det låter hoppfullt, men inte tillräckligt för en Elvisfilm. Där heter det i samma stycke att Up in the blue sky birds fly, and song our cares away.
Jag tror mer på Cliff, med förbehållet att jag faktiskt inte vet vad han drömde om 1968. Fred på jorden? Donald Trump? Bara himlen sätter gränser.
Och man kan väl konstatera att Cliff hade närmare till himlen än Elvis – kungens sånginsats flyger rätt mycket bättre.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen