Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Marie Pettersson: "Hon ger oss tillbaka tron på fiktionen"

STOCKHOLM 20161128Priset för årets svenska skönlitterära bok "De polyglotta älskarna" av Lina Wolff vid måndagens prisuttdelning av Augustpriset i Stockholm.Bild: Claudio Bresciani/TT
I mitt huvud var årets Augustpris i den skönlitterära kategorin en kamp mellan två positioner i det litterära klimatet.
I ena ringhörnan stod självframställningen, ”sanningen”, det fiktivas död på det faktiskas altare. Vår samtid: så rädd för hittepå, för att inta en position ens en halvmeter från den egna kroppen, den egna exakta erfarenheten.
I den andra ringhörnan stod fiktionen, förmågan att ur sin erfarenhet istället skapa något annat: berättelsen, språket, perspektivförskjutningen. Att strunta i sin identitet som fysisk varelse och segla iväg mot det okända.
Det var Lina Wolff vs Lars Norén, den tuktade fiktionen vs den ocensurerade verkligheten. Noréns verk är förstås häpnadsväckande, men jag är rätt glad ändå att fiktionen gick segrande ur striden. ”Han hade gjort sitt yttersta för att gå ut ur sig själv, och visualisera något helt annat”, som det heter om boken – i boken.
Ja, Lina Wolffs roman kan verkligen ge den läsare som tappat tron på fiktionens och berättelsens kraft hoppet tillbaka: en roman som låter det allra mest centrala utspela sig just i mötet mellan språk, form och händelseförlopp: ”en påläst käftsmäll”, som genusvetaren Ulrika Dahl beskrev den under själva galan. Boken förtjänar en bred läsekrets – men frågan är om bokhandlarna är särskilt förtjusta över valet: Wolff är knappast författaren på allas läppar.
Nej, som Augustvinnare betraktad får nog Lina Wolff sägas vara ett udda (om än inte oväntat) val. De senaste åren har priset gått till välkända och stort säljande författare som Kristina Sandberg, Lena Andersson och Jonas Hassen Khemiri. Gör valet Wolff att man vågar hoppas på än mer vidlyftiga vinnare i framtiden? Det är ju liksom en av poängerna med priser – att de kan ge författarskap draghjälp och människor oväntade läsupplevelser – sådär som Nobelpriset (ibland) fungerar.
Och kanske blir det just så med vinnaren i kategorin årets fackbok. Nina Burton, som alltid skriver både egensinnigt och elegant – och ofta om ganska smala ämnen – har varit nominerad två gånger förut men fick nu äntligen priset för sin bok ”Gutenberggalaxens nova”, om Erasmus av Rotterdam och ”1500-talets medierevolution”.
Vinnaren i Barn- och ungdomsbokskategorin, Ann-Helén Laestadius med ungdomsboken ”Tio över ett”, aktualiserar en diskussion som varit uppe några gånger kring Augustpriset. Borde det vara fler kategorier? Eller rentav färre? Hur ska egentligen en dagbok kunna jämföras med en diktsamling eller en roman? I Barn- och ungdomskategorin blir det kanske extra tydligt, då rikt illustrerade verk med bara några få textrader ska jämföras med hela romaner. Precis som förra året, då Jessica Schiefauers ”När hundarna kommer” vann, gick alltså priset i år till en ungdomsbok. Det fjärde priset, Lilla Augustpriset, gick till Höllvikentjejen Sigrid Nikka.
Oavsett om du skriver nära dig själv eller om en boktryckare för femhundra år sedan, om en stad på väg att rasa eller om en mytisk tid då rallarrosorna blommar gäller det att göra det på ett sätt som säger något också om vår tid. Lina Wolffs roman "De polyglotta älskarna" gör det redan i sin titel. Jag tänker på den när jag lyssnar på Ann-Helén Laestadius tacktal under galan: hon gestaltar det polyglotta genom att dra ett skämt på minoritetsspråket meänkieli som nästan ingen fattar. Det var på sätt och vis – och just därför – galans mest betydelsebärande ögonblick.
Läs alla artiklar om: Augustpriset 2016
Gå till toppen