Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Den tid som bevarar

Två svenska nyutgåvor av Anita Desai visar precis hur skarp och inkännande den indiska författaren är. Magnus Eriksson har läst.

Anita Desai vid sitt hem i Cold Spring, upstate New York.Bild: Peter Glas

Anita Desai: Dagens klara ljus och Baumgartners Bombay. Övers Andreas Vesterlund. Bakhåll.

Förlaget Bakhåll är värt den största respekt för sin satsning på Anita Desai. Utöver fyra tidigare titlar ges två till ut under året, ”Dagens klara ljus” och ”Baumgartners Bombay”. Båda har tidigare varit utgivna på svenska, men de aktuella utgåvorna är mycket fint utförda nyöversättningar av Andreas Vesterlund.
Båda romanerna är komponerade i olika tidsskikt. De inleds och avslutas i ett skeendets nu, men däremellan ger Anita Desai långa återblickar. Förhållandet mellan tidsskikten skiljer sig dock åt romanerna emellan. I ”Dagens klara ljus” möter vi tre syskon, som alla kommit upp en bra bit i åren. De återförenas i föräldrahemmet, där två av dem bodde kvar medan de två andra (en bror är intensivt närvarande i sin frånvaro) lämnade hemmet. Den återvändande är en syster, Tara, som gifte sig med en diplomat och lever i Washington.
Den kvarvarande systern Bim ger ett bittert intryck, inte minst i sin oförsonlighet mot den frånvarande brodern. I huset finns också den yngste, en bror som aldrig sagt ett ord och som tillbringar dagarna med att lyssna på gamla stenkakor på en vevgrammofon, fast vi befinner oss på 70-talet.
Den tyste blir en påminnelse om det tidigare livet, om en dunkel skuld och felriktade pliktkänslor. Men själv är han upphöjd i sin outgrundlighet, kanske en andlig broder till den i sin slutenhet idealiserade, men påstått efterblivna, huvudpersonen i Lars Gustafssons utsökta novell ”Det stora drabbar var det vill”.
Genom återblickarna ser vi ett annat mönster. Den resoluta Bim får en bakgrund som ger relief åt hennes karaktärsdrag, men också en resonansbotten för en förändring. Den tafatta Tara, som alltid stod i skuggan av sin äldre syster, var kanske inte så viljelös trots allt, samtidigt som hennes skuldkänslor blir tydligare.
Det finns ett förklaringsvärde i dessa återblickar. De skärper blicken, de antyder psykologiska upplevelser som format gestalterna. Där framträder Anita Desai som en förhållandevis traditionell, psykologisk realist.
I ”Baumgartners Bombay” är mönstret ett annat. Huvudpersonen är en tysk jude, som flydde undan nazismen. Hans far var möbelhandlare, och i romanens kronologiskt tidigaste del får vi följa hur företaget gradvis övertas av en tysk; för en svensk läsare är likheterna med Walther Sommerlaths affärer ofrånkomliga.
Genom affärskontakterna kommer den unge Hugo Baumgartner till Indien, där han kan arbeta med uppköp av ädla träslag. Men som tysk interneras han av britterna och efter kriget väntar en helt annan tillvaro.
Romanen ger en bild av den tilltagande judeförföljelsen i Tyskland ut-ifrån ett starkt avgränsat perspektiv. Det gör bilden skarpare; vi ser hur en människa drabbas. Under de följande åren fördjupas bilden av den ensamma människan.
Hugo Baumgartner relaterade inte sig själv till en judisk gemenskap i Tyskland. I interneringslägret känner han sig främmande, naturligt nog, för de nazister som internerats, men han finner sig inte heller helt tillrätta bland sina trosfränder. Efter åren i lägret inrättar han sig i en sluten tillvaro där han bara träffar en kaféägare som ger honom matrester till hans allt större familj av övergivna katter, och en tysk väninna, en varietédansös som också hamnade i Indien under mellankrigstiden – tills en tysk knarkare sitter på kaféet och sover. Han utgör ett dunkelt hot, men Hugo tar sig an honom.
Men det finns inga psykologiska förklaringssamband mellan romanens tidsskikt. De ger snarare utsnitt ur ett liv som aldrig blev vad huvudpersonen tänkt sig, utsnitt som fogas samman till en djupt gripande bild av en ensam och utsatt människa, en människa som kunde varit någon annanstans där Tara och Bim tycks låsta i sina roller.
Det är två skilda förhållningssätt till människan och litteraturen. Vi ser sällan skillnaden så tydligt i två romaner av en författare utgivna med åtta års mellanrum, 1980 och 1988. Men det är fantasieggande att läsa de två böckerna tillsammans. De speglar båda storheten hos Anita Desai. Få samtida författare är så skarpa i sin psykologiska iakttagelse, och få är så inkännande i sin porträttering av människor – eller av människan. Och trots att förhållandet mellan nuet och det förflutna skiljer sig åt romanerna emellan, ger den Eliotvers som Bim plötsligt minns ett motto för båda böckerna: ”Den tid som förstör är den tid som bevarar.” Ytterst är det den erfarenheten som Desai gestaltar.
Gå till toppen