Kultur

En vacker och kompetent romandebut

Anna Axfors romandebut är mycket vackert och kompetent skriven, men Nina Lekander saknar det hallucinogena vansinnet.

Anna Axfors bor i Malmö och driver bland annat bloggen Vi som aldrig skrev prosa, tillsammans med Elis Burrau.Bild: Charles Ludvig

Anna Axfors: Kärleksbrevet

10-tal Bok.
Poeten Anna Axfors har skrivit en nätt liten roman eller en tung novell på 81 sidor som får en att associera till många andra unga kvinnor frivilligt eller tvångsmässigt innestängda i rum eller hus. Förslagsvis från Jane Eyre och Emily Dickinson över Jane i Charlotte Perkins Gilmans ”Den gula tapeten” till gangsterhustrun i Karolina Ramqvists ”Flickvännen” och ”Den vita staden”.
En etablerad litteraturfeministisk tolkning av detta långsamma och oftast ensamma innesittande är att se huset eller rummet som någon sorts inte alltid så livgivande livmodersfängelse. Ett eget rum måhända, men detta behöver inte alltid vara glädjefullt eller rogivande.
Kvinnan i fråga ser gärna ut genom fönstret som en återspegling av en antingen åtråvärd eller hotfull yttervärld. Det kan handla om ljus, mörker, djur och natur. Om längtan efter antingen en särskild man eller ett allmänt deltagande i samhällslivet. (Bildgoogla gärna ”women at window” och sedan ”men at window” – det motiviskt kvinnliga överläget är enormt.)
I Axfors fall gäller den kvalfulla längtan ut och oförmågan att lämna rummet eller svara i telefon en döende mamma på sjukhus, alltmedan ett glittrande och duraskt brusande hav pågår där utanför fönstret. Det luktar tång, från havet eller den egna kroppen är oklart.
En högpresterande pojkvän, tillika sambo, dyker upp ibland och ställer sig snällt och diskar de mögliga tallrikarna och drinkglasen. Men är det ens särskilt kul att ha sex med denne yngling?
Njä. Inte medan döden och tiden sakta men säkert äter upp denna ensamma kropp. Vilken eventuellt hyser den själ som pappa prästen trodde på. Pappan som gick och lämnade mamma som då kunde dricka fritt och smeta ut sitt läppstift över munnen.
Det är mycket vackert och kompetent skrivet. Men abstrakt. Så jag saknar den hysteriska humorn och snusket hos ungefär jämnåriga Tone Schunnesson; liksom det hallucinogena vansinnet hos Perkins Gilman. Även ett köttigare porträtt av såväl modern, pappa prästen som den självmördade väninnan. Någon av dem åtminstone. Och gudsgrubblerierna, som kanske eller kanske inte är liksom lite tråkigt skämtsamma?
Här finns något diffust, repetitivt och semifilosofiskt som går att litegrann tröttna på. Liksom på den Socialstyrelseinfluerade tron på att förbindelsen mellan cigarretter, smärta och snar död skulle vara så himla märkvärdig att öda ord på. Som om någon av oss – vi vanliga läsare – skulle vara så värst lyckliga. Glöm det.
Visserligen sägs det att en riktig författare ska ”show, don’t tell” samt helt undvika ett överflöd av adjektiv, adverb och annat av kritikermajoriten ansett skrutt. Men jag skulle hellre välja Bo Strömstedts råd om vikten av att välja kraftfulla, vilt skenande och färgglada verb. Skit i traditionerna och var inte så diskret. Så inför nästa gång hoppas jag att Axfors unnar sig att fläska på rejält med en grällare palett.
Gå till toppen