Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 336 med Elvis: Polk salad Annie

Elvis giftigaste låt? Det kan mycket väl vara ”Polk salad Annie”.
Tony Joe White skrev den: en skildring av hans uppväxt i Louisiana, där han och många andra som hade det illa ställt stillade hungern med ”poke sallet”, som kom från pokeweed: en vilt växande gröda – ofta betraktad som ogräs – med bär som fåglarna äter, men som precis som roten är giftiga för människan att stoppa i sig. Tydligen kan man äta skotten, åtminstone efter att ha kokat dem.
Tony Joe White spelade in den 1968, i Muscle Shoals-studion i Alabama, med flera av de musiker som också brukade spela på Elvis skivor: David Briggs, Norbert Putnam, Jerry Carrigan. Billy Swan producerade.
Året före hade The Beach Boys tuggat och knaprat sig igenom ”Vegetables” – harmlöst och gott. Detta däremot var giftigt.
Whites inspelning är nästan en definition av ”swamp rock”. Elvis tog sitt avstamp där, om det nu är möjligt, men tog låten långt långt vidare.
Under sin första tid i Las Vegas var det i ”Polk salad Annie” som Elvis sträckte ut, skakade loss, gick till överdrifter, lattjade, karatesparkade och kollade gränserna för både bandet, publiken och sig själv. Han var som en sprattelgubbe med stulet svart bälte.
Sällan har en maträtt varit så här het. 1970 års Jim Morrison var inte bara tjockare utan också tamare och mindre oberäknelig.
Det tidiga 70-talets liveversioner – i sugande, återhållet tempo – var bäst. Det var här som Elvis så briljant lekte med publikens förväntningar, genom att knuffa på, hålla igen, attackera och spänna av. Dynamiken var oförutsägbar för alla utom möjligen sångaren själv. Made the alligator look tame, indeed.
Men med detta sagt: denna version i hetsigt tempo,  från 1976, är inte heller så dum.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen