Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 339 med Elvis: Don’t be cruel

”Don’t be cruel” är på minst ett par sätt den första: den första låten bland många av r&b-artisten Otis Blackwell som Elvis sjöng in, och den första Elvislåt som verkligen var pop.
Jo, jag hävdar det. ”I don’t care if the sun don’t shine”, utgiven redan under Sun-tiden, var visserligen en slagdänga som gjorts populär av Patti Page, men dels maskerade Elvis låtens bakgrund och dels representerade låten en förlegad form av pop. ”Don’t be cruel” däremot, hans tredje singel (med ”Hound dog” på andra sidan), var samtida pop/r&b – fjärran från hillbilly och en bit också från bluesen.
Det är en uppspelt låt, gladlynt och med ett smittande beat. Det är bred ungdomsmusik, även om också en lomhörd radiolyssnare måste ha hört att de bap-happande The Jordanaires i kören inte är några hjärtkrossare från high school (och hördes det inte så syntes det bortom allt tvivel när gänget dök upp i tv).
Låten var lite annorlunda i Otis Blackwells demo. I en senare version tar Blackwell tillbaka låten; med det gungande pianokompet låter det rätt mycket New Orleans om alltsammans. I studion med Elvis denna sommardag 1956 fanns visserligen pianisten Shorty Long, men hans insats ligger långt bak i mixen. Nog så mycket är det basisten som står för drivet, tillsammans med det där slagverksljudet som går igen i ”All shook up” året därpå (Otis Blackwell skrev också den) och låter som om någon bankar med en sladdrig gympadojja på en stum virveltrumma. Men framför allt är detta ett sensuellt sångnummer.
Elvis singel blev en omedelbar hit, och andra tog sig an låten. En av dem var Jackie Wilson, ibland beskriven som ”en svart Elvis”, som bland annat framförde den i Las Vegas 1956 – med Elvis i publiken. Elvis blev impad av imitationen, som han snart själv imiterade. Hör här Elvis tala sig varm för Wilsons tolkning, inför Jerry Lee Lewis och Carl Perkins, och hör här hur han på Ed Sullivan Show 1957 dragit ner tempot och gått in för en sladdrigare sydstatsaccent. Bägge tricken ska ha kommit ur Jackie Wilsons bok.
”Don’t be cruel” är en av de här låtarna han aldrig övergav, även om han rätt ofta under 70-talet verkade lite uttråkad när han sjöng den. Oftast lät han den ingå i ett potpurri, helst med den töntiga ”Teddy bear”, som han drog igenom lite för snabbt. År 1969 brann det lite mer om den.
Originalversionen av ”Don’t be cruel” är en av de här singlarna som jag får för mig att jag inte gillar så mycket, ända tills jag åter hör den; den är lika oemotståndlig som fjantig. Den lånar sig, som ni hört om ni klickat på alla länkar, till överdrifter – och ibland låter det som om Elvis inte riktigt tar den på allvar. Kan inte klandra honom.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen