Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Europa väljer väg. Den liberala demokratin måste försvaras. Och förklaras.

Alexander Van der Bellen blir Österrikes president.Bild: Matthias Schrader
Mitt i Europa ligger EU-landet Österrike. På söndagen hölls där återigen presidentval, sedan valet i maj ogiltigförklarats – ett ödesval för Österrike och ett val som speglar läget i Europa där nationalismen och populismen är på frammarsch och mittenkrafterna i politiken är försvagade.
Alexander Van der Bellen är de Grönas tidigare ledare. Norbert Hofer var kandidat för högerpopulistiska FPÖ, Frihetspartiet, som har rötter i nazismen. På söndagskvällen stod det klart att Van der Bellen blir landets nästa president. Det är en seger för tron på internationellt samarbete och för öppenhet.
En president i Österrike har visserligen begränsad politisk makt. Men symbolvärdet av posten är stort. FPÖ är numera största parti i opinionsmätningarna och med Hofer i presidentpalatset tänkte FPÖ utmana den blocköverskridande regeringskoalitionen, antingen genom ett nyval eller i det ordinarie valet 2018.
Hofer och FPÖ är delar av en olustig växande rörelse i Europa. De vill öka samarbetet med Ryssland och med länderna i östra EU, inte minst med grannlandet Ungern där Viktor Orbán hyllar vad han kallar "illiberal demokrati", vilket i realiteten innebär en folkvald majoritets rätt att förtrycka minoriteter och begränsa yttrandefriheten.
Orbán fnyser åt förmaningarna från EU-kommissionen i Bryssel och det gör också Polens ledare. Landets president Andrzej Duda besökte för några dagar sedan Stockholm och fick då ta del av statsminister Stefan Löfvens (S) berättigade oro över utvecklingen i landet. Regeringspartiet Lag och rättvisa, PiS, har undergrävt konstitutionsdomstolens ställning och inskränkt pressfriheten, bland annat genom att placera partiföreträdare på nyckelposter, samt utmanat EU-kommissionen, som trots detta tvekar om sanktioner.
Nationalismen sprider myten att nationerna självständighet skulle vara hotad. Den europeiska historien är full av exempel på katastrofer i den aggressiva nationalismens namn. Ändå kan Europa i värsta fall vara på väg mot en ny period med auktoritära ledare, stängsel och sönderfall. Det är lösningar som har testats om och om igen och som inte har fungerat. Ändå är inte så få – både på den yttersta höger- och vänsterkanten – beredda att göra nya försök.
Värre än ett försvagat och splittrat EU skulle vara ett EU som struntar i att värna den liberala demokratin. Från Polen, Ungern och Slovakien hörs redan förslag på att skriva om EU:s fördrag, ge medlemsländerna mer makt och rätt att säga nej till allt tal om en gemensam flyktingpolitik.
I Polen bor den amerikanska historikern Anne Applebaum som redan före det amerikanska presidentvalet varnade för att "vi står två eller tre dåliga val ifrån slutet på Nato, slutet på EU och kanske slutet på den liberala världen som vi känner den". Men hon har också sagt att "den som tror på ett öppet samhälle och på europeisk integration blir tvungen att kämpa för det".
Den kampen måste föras nu.
Nya ödesval väntar i Europa. I Italien hoppas populisterna i Femstjärnerörelsen på nyval och i Nederländerna hoppas Geert Wilders på att hans hätskt främlingsfientliga parti ska bli störst i parlamentsvalet i mars.
Dessutom väntar val i både Frankrike och Tyskland. Om Nationella frontens Marine Le Pen når presidentposten kan ett av EU:s största och tyngsta medlemsländer göra gemensam sak med högerpopulisterna i östra Europa, försvaga EU och navigera närmare Putin. Europas hopp står då till Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som dock utmanas på hemmaplan.
Det är lätt att förskräckas av ekot från förra seklets taktfasta marscherande i Europa. Men det finns också en viktig lärdom att dra av historien: förändringar kan gå snabbt och de som tror på det öppna samhället och den liberala demokratin får inte ta den för given.
EU-länder måste säga ifrån när medlemsstater inte respekterar medborgerliga rättigheter. Men populism och nationalism måste också mötas med en trovärdig politik för fortsatt välfärd och en vision om framtiden för det öppna och demokratiska samhället.
Gå till toppen