"Jag tror inte det blir bättre framöver"
Pernilla Hellsten, 18 år, i Åsljunga. Går i trean på gymnasiet i Helsingborg, men har mer eller mindre hoppat av:
"Ärligt talat har jag inget framtidshopp alls, inte nu i alla fall. Jag vet inte vad jag skulle kunna göra eller vad jag egentligen vill. När jag var yngre ville jag bli plastikkirurg. Jag hade A i typ alla ämnen i nian och kom in på naturprogrammet. Men jag tackade nej. Jag kände att det skulle bli för mycket matte och fysik, för mycket plugg. Det visste jag att jag inte skulle orka eftersom jag var skoltrött redan då.
Istället började jag på vård- och omsorgsprogrammet i Helsingborg. Nu går jag i trean, fast jag har inte varit i skolan sedan september. Jag mår inte bra psykiskt och pressen över betygen och allt annat blev för stor. Det är som en ond spiral. När jag var i skolan fick jag ångest, när jag inte är där får jag ångest för det.
Läs också "Vårt barn ska bli så tryggt att det aldrig viker undan"
Kanske kommer jag att få chans att läsa igen kärnämnena under våren, så att jag ändå får behörighet. Men det känns som en för stor press. Annars får jag vänta tills jag blir tjugo och har rätt att läsa på Komvux. Problemet är bara vad jag då ska göra tills dess. Det finns inga jobb här. Du får inte ens ett som städare om du inte har gymnasieutbildning.
Drömyrket vet jag som sagt inte. Det känns så långt bort. Men det jag vet är att jag vill ha det stabilt, veta att jag har pengar inte bara denna månad utan också nästa.
Min familj bor i Ödåkra. Mamma är undersköterska och pappa typ svarvare. Men sedan i somras bor jag med min pojkvän hos hans föräldrar. Han tjänar inte mycket så det är hans föräldrar som betalar min mat och så. De ställer upp, men det känns ju egentligen fel.
Min dröm för framtiden är att bo i en villa någonstans, ha många djur, och barn. Drömyrket vet jag som sagt inte. Det känns så långt bort. Men det jag vet är att jag vill ha det stabilt, veta att jag har pengar inte bara denna månad utan också nästa.
Jag tror faktiskt inte att det blir bättre i samhället framöver. Det blir ju bara svårare och svårare att få lägenhet, vissa tjänar jättemycket och andra inget alls. Det är så orättvist. Jag har exempelvis aldrig varit utomlands, mer än Danmark då. Dessutom fortsätter vi att ta emot flyktingar fast vi inte har råd att vare sig ta hand om dem eller oss som redan bor här."
"Min plan är fullt möjlig, det känner jag"
Mohamed El-Hajjar, 22 år, i Malmö. Har fotboja och gör praktik på Fryshuset:
"Jag ska bli pappa om en månad. Barnet har gett mig hopp, jag vill ju att han eller hon ska få ett bra liv. Min tjejs och mitt barn ska inte äta mat som kommer från svarta pengar, utan från en lön jag har svettats för. Hade jag fortsatt som tidigare hade jag ju fått gå runt med skottsäker väst och vapen under jackan – med barnvagn. Det funkar inte. Jag har fått en chans till och den här gången tänker jag ta vara på den. Det kommer att gå, för jag vill det av hela mitt hjärta.
Jag torskade sista gången i november förra året. Jag kunde ha fått fängelse men fick fotboja. Nu har jag praktik på Fryshuset och är typ vaktmästare. Jag har aldrig haft något riktigt jobb. Jag lyssnar och lär och behöver den här hjälpen för att ställa om och förstå hur jag ska tänka, hur saker funkar i den här världen.
Många snackar och sprider rykten om att det är helt omöjligt att få jobb för att de har fel efternamn, kommer från fel adresser eller har en kriminell bakgrund. Men om de verkligen har viljan är det faktiskt möjligt.
Jag började hänga ute med de äldre killarna på gården hemma i Rosengård när jag var typ sju. Sedan dess har det bara fortsatt. För mig har det, ända sedan jag var liten, handlat om att jag gillar att leda och bestämma. Det har jag lyckats med. Jag har styrt över många och byggt upp min status och makt genom att vara farlig, även för mig själv. Det är grova grejer, jag har varit åtalad för mordförsök, grov misshandel, vapenbrott och narkotikabrott. Som barn blev jag omhändertagen flera gånger och jag har suttit inne. Det är helt sjukt vad jag har gjort, vissa grejer drömmer jag mardrömmar om.
Läs också De flesta ser positivt på sin egen framtid
Själv har jag aldrig tänkt på hur det går eller vad som händer i samhället i stort. I den kriminella världen är man blind för sådant. Allt handlar om pengar och skulder. Det är så girigt, äckligt och korrupt.
Planen jag har lagt upp för mig själv nu är att försöka få jobb på Fryshuset och arbeta med de lite yngre kriminella. Få med mig dem på den väg jag själv tagit. Sedan, längre fram, vill jag starta en livsmedelsaffär tillsammans med min familj. Min plan är fullt möjlig, det känner jag.
Många snackar och sprider rykten om att det är helt omöjligt att få jobb för att de har fel efternamn, kommer från fel adresser eller har en kriminell bakgrund. Men om de verkligen har viljan är det faktiskt möjligt. Bara man ger dem hopp."
"Jag vet att jag kan påverka"
Frida Jensen, 17 år, i Åkarp. Går andra året på gymnasiet i Lund:
”Jag har en stark framtidstro. Världen kommer att bli bättre. Jag kan inget annat än att tro det, det finns ingen annan väg. Visst, vi kanske tar ett steg tillbaka ibland, men sen går vi två steg framåt. I grunden är jag en väldigt positiv människa. Det kommer att finnas något bra kvar på jorden även för mina barn.
Fast det händer att även jag tappar hoppet om mänskligheten ibland. Som när Trump vinner valet eller man ser hur folk flyr Syrien och människor här säger att de ska åka hem – de har ju inget hem! Förra året läste jag ofta tidningarna och såg nyheterna på tv. Men nu har jag valt att inte göra det. Jag blir så ledsen över allt omänskligt som händer. Samtidigt vet jag ju att det händer positiva saker också, som miljöavtalet i Paris.
Jag går i tvåan på Katte i Lund, ekonomisk, och trivs jättebra. Jag pluggar mycket och spelar innebandy. Min plan A för framtiden är att hålla på med kläder, bli designer och fotomodell. Jag vann modelltävlingen på Nova förra året och har en agentur.
Jag vill verkligen visa att vi ungdomar finns. Vi är inte bara lata som många vuxna tror. Vi är många som vill göra skillnad!
Jag vet att jag kan påverka. Min mamma driver eget och håller på med opera och musikaler, min pappa är förhandlare på Svenskt näringsliv. De har båda lärt mig att jag kan göra skillnad. Men jag vet att alla inte känner så och inte har fått det med sig när de växt upp och därför har ett sämre utgångsläge än jag.
I somras blev jag uttagen till en ungdomsgrupp som fick åka till Almedalen. Det var så roligt. Jag vill verkligen visa att vi ungdomar finns. Vi är inte bara lata som många vuxna tror. Vi är många som vill göra skillnad!
Sedan två år sitter jag med i styrelsen för Ungdomsrådet i Burlövs kommun. Vi är opolitiska och finns för att unga ska få sina röster hörda och kunna påverka frågor i kommunen. Det primära målet för oss är att de unga i Åkarp och Arlöv ska integreras. Vi vill jobba med att få bort de fördomar som finns om 'dem i den andra byn' så att ungdomarna i båda orterna känner att de kan umgås med varandra.
Att det finns unga som inte känner framtidshopp är sorgligt. Det är varje människas rätt att känna framtidstro och det är de vuxnas ansvar att se till att de kan det."
FAKTA
Ungas framtidstro har minskat
Andelen skånska elever som ser ljust på framtiden för sin personliga del har sjunkit. Det visar Region Skånes nya folkhälsorapport ”Barn och unga i Skåne 2016”. Den stora majoriteten av barnen och ungdomarna i undersökning, från årskurs sex, nio och andra året på gymnasiet, ser ljust på sin egen framtid. Men jämfört med den förra undersökningen från 2012 märks en tydlig minskning i samtliga årskurser, med undantag för pojkar i sexan.
Pojkar ser generellt ljusare på sina framtidsutsikter än flickor, yngre elever oftare än de äldre. Bland tjejer i årskurs nio har andelen som ser ljust på sin framtid sjunkit allra mest, med nio procentenheter. Bland dem i andra ring på gymnasiet med fem procentenheter.
Rapporten visar också att pojkar överlag mår bättre än flickor. Den självskattade hälsan har dock försämrats bland både flickor och pojkar i samtliga årskurser. Men bland tjejer i nian och andra året på gymnasiet har den försämrats som mest, i jämförelse med för fyra år sedan.
Andelen elever som känner sig stressade över skolan har också ökat i samtliga årskurser, med undantag för pojkar i sexan. Bland flickorna i nian och på gymnasiet upplever sex av tio sig stressade av skolarbetet.
Det är stora skillnader mellan olika skånska kommuner. Bara 61 procent av tjejerna och 71 procent av killarna i Svalövs kommun, i årskurs två på gymnasiet, har en ljus eller mycket ljus framtidstro. 77 procent av tjejerna och 84 procent av killarna i Båstad svarade detsamma.