Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Dag 342 med Elvis: Blue christmas

När Sven Zetterberg och Knockout Gregg & the Rockarounds denna torsdag ställer sig på Folk å rocks scen i Malmö för en julshow går alltsammans under namnet Blue Xmas – förstås. Låten har blivit en rock’n’roll-klassiker. Men från början var det då rakt ingen rocklåt.
När den först spelades in 1948 var det av cowboysångaren Doye O’Dell: en harmlös och fin, om än vemodig countrysång med lena harmonier som är på väg att rinna ner jämte de stilla tårarna i de tuffa grabbarnas tredje öl. Hitversionen av Ernest Tubb, från året därpå, följde samma spår. Fast den var lite raskare och modernare, mer åt honky-tonk.
Det var Elvis
Elvis överdrev det lite råare draget när han spelade den live 1968, i den tv-show som managern Tom Parker drömde om att göra till julshow från början till slut (han fick bara en låt). Annars har de flesta större artister tonat ner och det blå eller  – som Michael Bublé – tagit sig an bluesen inom ramen för välarrangerad storbandsjazz.
Så många andra har spelat in den. Billy Eckstine var tidig, han är sitt crooner-jag (det låter förfärligt). Kitty Wells spelade in den, precis som Elvis, med The Jordaniers. Tammy Wynette gjorde sober country.
På senare år har The Lumineers och She & Him spelat in den? Oväntat? Lite. Det har också Bright EyesDet är oväntat. Och ganska bra. Men jag föredrar Elvis.
Läs alla artiklar om: Ett år med Elvis
Gå till toppen