Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anna Axfors: Ängsliga tider

"Juicebaren" hade premiär i veckan på SVT Play.Bild: Thelma/Louise
Caroline Ringskog Ferrada-Noli driver en av Sveriges intressantaste poddar, En varg söker sin pod, tillsammans med Liv Strömquist. Det ger såklart höga förväntningar på serien "Juicebaren" som hon har skrivit och regisserat. Serien, som hade premiär i tisdags på SVT Play, utlovas handla om människor i Stockholm. Eller närmare bestämt: det vita medelklasslivet i innerstaden.
Kulissen är en juicebar där sjuttonåriga Sindra (Malin Persson) står och blandar juice medan vänner, främlingar och kändisar (bland andra Lo Kauppi och Rebecca & Fiona) kommer och går. De är trendkänsliga, livströtta och lägger stort värde i att vara medvetna – vilket kräver ständig bevakning av en själv och andra för att inte göra något som, just nu, anses vara rasistiskt eller sexistiskt. När en av gästerna, spelad av Johannes Bah Kuhnke, ska fotograferas av en journalist vill han gärna posera med en tiggande kvinna för att bygga på sin image. Vem är jag 2016, liksom.
Idag, i storstaden, blir man synad av ett ständigt flöde av vänner, bekanta och Tinderdejter. Därför ska allt göras och sägas med självdistans. I "Juicebaren" följer karaktären Max ofta upp sina kommentarer med: "Jag skojade bara.” Som en utväg om det han sa visade sig vara "fel”.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli har beskrivit karaktärerna som "misslyckade”, men det tycker jag är taskigt. De verkar ju ha det helt okej, på både jobb- och relationsfronten. Inte bättre eller sämre än någon annan. Men verkligheten lever kanske inte upp till deras drömmar. Sigge Eklund och Alex Schulman har nämnt i sin podd att det borde finnas en hemsida med statistik där man kan se om ens problem verkligen är ett problem. Den hemsidan skulle nog många behöva, oavsett om de bor på Södermalm eller inte.
Redan innan "Juicebaren" hade premiär kritiserades den för att bara skildra en liten bubbla som inte angår resten av landet. Frågan "Behövs fler tv-serier om Södermalm?” cirkulerade i förhandssnacket. Men tv-serier ska underhålla och det spelar ingen roll om de utspelar sig på Södermalm, i Oslo eller i ett fängelse.
Och ängsligheten finns ju överallt. I veckan var jag och åt lunch med en kompis på en koreansk restaurang. Han ville först slå sig ned i en sådan där avdelning där man sitter på golvet men ångrade sig sedan eftersom det var "kulturell appropriering”. Både att han ville sitta där och att han inte ville sitta där sades väl med något slags tidstypisk distans, den som "Juicebaren" sätter fingret på.
Men det är inte superintressant att följa folk som bara försöker vara coola, såvida det inte görs på ett både satiriskt och inbjudande sätt som i "I Anneli” som gick på SVT 2010. I "Juicebaren" hatar Max sin naive pojkvän som inte hänger med i att det bara är tyskar som äter linfrön och bara barn som lyssnar på Laleh. Det kanske är ett svepskäl för att Max inte är kär men där finns också ett potentiellt mörker: Har Stockholm förstört honom totalt? Om det kommer en säsong två hoppas jag vi får lära känna Sindra, Max, David och de andra på djupet, inte bara som ytliga symboler för samtiden.
Finns det plats för äkta vänskap och kärlek i extremt ängsliga klimat? Det skulle jag vilja veta.
Gå till toppen