Kultur

En vikings minnen

Christer Sjögrens memoarer är läsvärda, om än väl försiktiga emellanåt.

Christer Sjögren.Bild: Anders Wiklund/TT

Christer Sjögren och Per Berg

BOKEN. Får jag lov att berätta? Kramgoa minnen från Christers garage. Ekerlids.
Från början föreslog Christer Sjögren att hans memoarbok skulle heta ”En enkel ifrån Hagfors”. Det är en betydligt bättre titel än den överlastade som faktiskt blev. Inte bara för dubbeltydigheten: Sjögren är en enkel man från bruksorten som tog en enkel biljett till den stora världen. Det är också en titel som bättre sammanfattar vad boken faktiskt handlar om.
Enkelheten går som ett tema genom Sjögrens framställning av sitt liv: uppväxten i fattig men rejäl familj, den värmländska mentalitet som består av lika delar solglädje och Jantelag, den musikaliska tradition där man medvetet undviker alla krusiduller som kan störa dansandet, texterna som är lika tydliga i diktionen som i budskapet.
Enkelheten är idealet men också förbannelsen. Å ena sidan framhåller Sjögren sin strävsamhet, sina betalda banklån, den stora publikens efterfrågan på raka historier och lättbuggade arrangemang. Å andra sidan är han högst medveten om sina 13 miljoner sålda skivor, det 290 kvadratmeter stora garaget för de femton bilarna, de 50 guld- och platinaskivorna som pryder poolrummet. Han fantiserar om grannarnas reaktioner: ”Vem fan tror han att han är den där Sjögren? Bygga ett garage för en miljon kronor. En summa som vi hederliga värmlänningar aldrig kan drömma om!”
Mer än en gång antyder han att uppväxtmiljön, hur varm och värmländsk den än var, inte var någon plats för avvikare. Hans farfars bror Ivar Sjögren var på sin tid en framgångsrik revyartist som rönte framgångar med sina kvinnoimitationer, på stenkaka och hos Karl Gerhard. I Sjögrens barndomshem benämndes släktingen ”knepig”, ”svart får” och ”fikus”. Som vuxen man inser han att sammanhållningen hos den skötsamma familjen också var förtryckande fördomsfull.
Memoarförfattaren Sjögren petar även i den för tjugo år sen omskrivna otrohetsaffären med Lotta Engberg, perioder med alkoholmissbruk, en påstådd misshandel av en påstridig kvällstidningsreporter, konflikter inom sina gamla orkestrar Pelles och Vikingarna, Bert Karlssons fula metoder (efter att Vikingarna lämnat Karlssons skivbolag Mariann släppte han en lp med deras gamla material under samma titel som de själva gjorde på sitt nya bolag).
Men Sjögren är en försiktig general, som noga låtit sina ord vägas på medförfattarens guldvåg. Han har för det mesta förståelse för den andra sidan också. Och själv har han ändå försökt göra sitt bästa. Och har han inte det så ångrar han sig nu.
Låter jag raljant så är det inte min avsikt. Christer Sjögrens minnen är läsvärda. De ger intressanta inblickar i en resa från det påvra till det pråliga, från ärvda kläder till Camilla Thulin-designade paljettfodral á la Las Vegas. En resa längs folkhemmets landsvägar, kantade av vägkrogar och Esso-hotell, hela tiden i allt bättre fordon, från folkvagnsbuss till eget jetplan, till avlägset belägna folkparker, till tv-studior och arenor.
Rent dispositionsmässigt är det en ovanligt ambitiös bok för sin genre; varje kapitel tar sitt avstamp i olika föremål från den obotlige samlaren Sjögrens garage (ett par platådojor, 143 stycken vikingastatyer från fans, en bruksanvisning till en gammal elorgel). Och inte minst vill man ge Sjögren kredd för den klädsamma självironin i formuleringar som ”nu låter jag som klyschornas mästare men jag har ju trots allt varit sångare i Vikingarna”.
Gå till toppen