Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Kalle Lind: Instagrambeteende eller narcissism – vem tjänar på alla diagnoser?

Kvinnan som jag delar barn och diskmaskin med satte mig framför P1:s Kropp & själ. Hon är psykolog och tycker väl att vi ibland kan prata om hennes värld och inte bara om de biografier jag just har läst om olika farbröder i nöjesbranschen.

Avsnittet hette ”Hur mår psykiatrin?” och besvarade sin egen fråga ”sådär”. Temat var överdiagnostisering och när man ger sig in i den debatten måste man kasta in tusen brasklappar: det är klart att psykiatrin mår bättre nu än när man jobbade med trepanering och isbad och insulinchocker, det är klart att många mår bra av sin diagnos och sin medicin, det är klart att jag varken är scientolog, antroposof eller vetenskapshatare.
Likt förbaskat var det intressant att höra den amerikanska psykiatern Allen Francis. Han har varit med och utformat ett flertal upplagor av DSM – Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – men hoppat av inför den femte upplagan. Han menar att definitionerna på psykiska åkommor är för många och för vaga och leder till att folk får en sjukdomsstämpel när de helt naturligt känner sorg och oro. Blyga och udda figurer blir autister. I USA har femton procent av alla under arton en ADHD-diagnos. Allt kan behandlas med kemi.
Intressant faktum: det var på vippen att ”narcissism” alls kom med som en diagnos i DSM-5. På 2010-talet är det svårt att skilja sjuklig självupptagenhet från helt vanligt Instagram-beteende. Insinuant faktum: det finns inga piller mot narcissism.
Lösningen för många barn – inte alla! – kan istället vara mindre klasser. Lösningen för många vuxna – inte alla! – kan istället vara större social trygghet. Menar Allen Francis. Som kanske är en flumtossig medlem i scientologernas högsta rymdråd. Vad vet jag? Jag bara refererar vad jag hörde på radion.
Men lite försiktigt vågar jag påstå att samtidstrenden är att vi hellre ställer diagnoser på individen än söker problem i samhällsstrukturen. Kanske vinner vi alla på att det är så.
Det enda vi kan vara helt säkra på är att läkemedelsbolagen gör det.
Läs alla artiklar om: Kalle Lind
Gå till toppen